Giftiga tjejer

Jag gillar farliga tjejer. Tuffa tjejer. Svarthåriga tjejer. Svarta håriga tjejer. Tjejer med tatueringar och freaky sexualitet. Tjejer som tycker om kitsch. Som är gothiga utan att ens lyssna på det - bara för att det ser hett ut. Tjejer som kan sjunga, spela och prata om musik. Som kan tipsa MIG om musik. Tjejer som dricker för mycket och är lite för mycket, mest hela tiden. Som är flyktiga. Som ändrar sig. Som vet vad de vill så mycket att de inte vet vad de inte vill längre. Tjejer som manipulerar och går över lik. Tjejer som välter mig när jag står på händer, som slår undan bollarna när jag jonglerar - bara för att visa att jag är en tönt som ens försöker. Tjejer som äter mig levande. Gång på gång på gång. Tack för att ni finns.

Den här listan är till er. Tack för att ni får mig göra de dummaste saker. Jag är vax i era händer, jävla brudar.

v. 16/2010 - Giftiga tjejer

Coming up nästa vecka! Norddan Fox konverterar till bögendomen.

Tacka Fan för Jack White och The Dead Weather

Ähum, vi har bett om ursäkt för vår lathet så många gånger nu att det börjar bli tröttsamt. Men i alla fall, jag ber om ursäkt.
Oktober är förvisso långt borta men jag skulle ändå vilja idka lite tacksägelse. Jag vill tacka Jack White för att:

• Rockmusik fortfarande är lite intressant
• Alison Mosshart syns lite mer än vanligt

Vi gillar Alison Mosshart. Norddan har tidigare tipsat om den vegetariska duon The Kills och jag känner mig manad att göra det igen efter att ha lyssnat halvt ihjäl mig på Last Day of Magic från 2008 under senaste veckan.
Hursomhelst, The Dead Weathers nya skiva Sea of Cowards släpps 11 maj. Tacka Jack White för det med. Och tacka Fan själv för Jack White.

Yotubebonusbonus

Är det inte lite härligt ändå med katastrofer? I alla fall när de inte innebär några direkta personskador, vilket ju inte verkar vara fallet hittills. Londonbandet Treasure har inspirerats av vulkanen med det coolaste namnet någonsin, Eyjafjallajökull, och låtit flygkaoset bli till något jävligt bra. Deras låt Volcanic Ash Cloud handlar förvisso om det negativt laddade ordet flygrädsla, men rädslan är ändå något som binder oss samman på ett lite härligt sätt, inte sant? Island - vår gemensamma nemesis, landet som ingen behövde och vars största kulturgärning heter Korpen Flyger, och så vidare, men som ändå besitter naturkrafter starka nog att spy ner en hel kontinent. Inspirerande.

Vi är rökta!

Äsch, jag kan verkligen inte låta bli att måla upp katastrofscenarion. Man skulle kunna kalla det min akilleshäl. Eller så blir det bara mer spännande såhär. Domedagen är i antågande och när allt begravs levande i bubblande lava så får Khanate för sig att återuppstå (ur askan..) för en sista spelning. Och ingen kommer bli gladare av det, men det kan heller aldrig ha varit drivkraften för Khanate. De vill bara låta som helvete. Som helvetet låter. Det där evigt kokande helvetet som vi alla kommer sjunka ner i när den här Isländska vulkanen till sist har puttrat färdigt.

Och med det ödesdigra scenariot stänger vi vecka 15 och går vidare till nutid. Vem vet, kanske Ace dyker upp och hänför oss med ett inlägg eller två? Ja, det vore roligt. Vi får hålla tummarna för ett sådant scenario istället.

Ur askan i elden

Alltså jävla Island! Nu blev ju vi försenade med vår jätteviktiga veckoliga spellista tack vare att en störig vulkan inte kan hålla sig i skinnet! Åh, arma oss.

Nä. Jag ljuger. Och är sarkastisk på samma gång. Gällande spellistan så har vi (läs jag) bara varit extremt lata. Och gällande sarkasmen så tycker jag inte så jättesynd om någon som drabbats av flygförseningar och dylikt. Det kunde liksom vara så mycket värre. Återkom när ni är döda eller åtminstone svårt skadade, då ska jag tycka synd om er. Till dess: bah!

Men, även om jag gjort mitt bästa för att inte bry mig om alarmerande rapporter om farlig aska så måste det erkännas att även jag blivit färgad av rådande omständigheter. Så till den milda grad att jag gjort en retroaktiv vecka 15-vulkanlista. Den är ganska bra, jag lavar.

v. 15/2010 - Ur askan i elden

Tack för allt trasiga reservkompis *hade faktiskt redan glömt dig*

Okej, detta måste vara någon slags inverterad önskeportal. Den här bloggen alltså. För om inte annat så är det någon som drar i mitt ben nu. Kanske blir jag två meter lång, men jag blev precis av med mobil nummer två på krogen. Två mobiler på en vecka, ring Guiness jävla rekordbok för jag vill hamna på omslaget. Gosh!

Fast. Det blir inget kärleksbrev den här gången. Jag orkar inte ens. Om någon bemödar sig stjäla min knappt laddbara, repiga och ihoptejpade reservmobil så får det väl vara så. Sanningen att säga så är det mest komiskt. Eller ja, lite störigt. Men mest komiskt. Stefan och Krister, ni får den här storyn gratis, gör något crazyroligt!

Vi andra kan väl sam-sura lite för min skull? Och det har ju aldrig passat bättre än nu att fortsätta min arga spellista med en liten Youtubebonus. Även om det är svårt att vara arg när man ser An Albatross in concert, de är ju trots allt mest rockroliga. "Can I get a witness!?"

P.S. Bloggen, jag önskar verkligen inte att någon ska ge mig en miljon nu. Tjejer, pengar och hälsa skulle på riktigt göra mig dåligt. D.S.

P.S.(2) Låten (som jag pinsamt nog inte kommer ihåg namnet på just nu) 06:20 in i videon är bäst. Från plattan "Eat Lightning, Shit Thunder" D.S.

Tack för allt kompis! *glömmer dig aldrig*

Idag har det gått fyra dagar. Fyra dagar utan peka-och-klickaspel, fyra dagar utan Spotify i lurarna på tunnelbanan, fyra dagar utan SL och SVTPlay och öööh aktiekoll och andra ovärderliga appar, fyra dagar av att inte vara konstant uppkopplad. Och det enda jag kan säga är, fan vad jag saknar dig Iphone. Du var så fin. Och svart. Och bara min. Nu är du någon annans och kvar står jag med två års dyrt abonnemang att betala, men utan något att ta på. Det känns liksom bara så.. tomt.

Jag borde ha försäkrat dig. Jag borde inte ha tagit dig för given. Men naiv som jag är trodde jag aldrig att någon skulle stjäla dig ifrån mig. Du var ju liksom.. min. Jag borde ha förstått att andra tittade på dig, att de bara väntade på att ta dig ur mina händer. Men nu är det för sent. Allt är för sent.

Och såhär i efterhand är jag arg. Sjukt arg. Och när jag är arg vill jag lyssna på arg musik. Eller det vill jag annars också, men extra speciellt jättemycket när jag är arg. Så därför blir det en arg spellista den här veckan. Lite smyg-hc och lite punk och lite noiserock för mig att tjura till.

v. 14/2010 - Iphone, kom tillbaks!

Cocoanut Groove

Det har varit rätt tyst om svenske Cocoanut Groove ett tag nu, men idag släppte han två nya låtar, Huckleberry och A Saturday in April, helt gratis här! En sådan där name your price-pryl som blir allt vanligare nu för tiden. Vill man ta det tillbaka och minnas hur det kunde låta förr i tiden, eller om man inte alls vet hur det lät då, ja då kan man ladda ner vackra The End of the Summer on Bookbinder Road med ett enkelt musklick

Helan & Halvan goes disco!

Ojoj, stoppa pressarna. Eller ja, det här hände ju uppenbarligen förra sommaren. Men ändå, jag hade helt missat det faktum att Black Crowes första singel från senaste plattan är en discolåt. Det är galet. Nog för att Black Crowes alltid velat vara The Faces där ju Rod Stewart (som senare blev discorockare) var frontman, men ändå, det är svårt att ta in att sådana här urtyper av 70-talsdiscohat helt plötsligt gör en total u-sväng. Det gör en tyckare som mig helt ur fas. Här ovan får ni den i alla fall framförd live.

Och här på spotify: I Ain't Hiding

Jag tar en promenad och funderar på vad jag tycker om det här egentligen. Phew.

Helan & Halvan

Livets lotteri är sannerligen inte rättvist; när Chris Robinson fick karisma, utseende, röst och alldeles för mycket star quality - fick brodern Rich bara en smålönnig feja och en kompgitarr. Men Gud hade säkert en plan. Precis som han har med allt annat. Eller så tycker han bara som folk gör mest, att det är roligt med Helan & Halvan-konstellationer. Att en är snygg och en är ful har i alla fall inte hindrat dem från att skriva några högst minnesvärda låtar tillsammans och det får väl ändå ses som huvudsaken.

It's a family affair

Veckans spellista är av olika oerhört ointressanta anledningar oerhört familjär, och i egenskap av den eminenta titeln Lil' Bro föll det sig naturligt att jag skulle ta mig an temat som vi valt, nämligen syskon. Det finns en hel drös med legendariska band där syskonpar har varit centrala delar i skapandet av hit efter hit efter hit. Det saknas således en hel drös i spellistan som ju bara ska innehålla tio låtar, men ibland måste man prioritera lite, även om valen grundar sig på något slags partiskt lotteri. Sedan hade jag hemskt gärna velat se Cowboy Junkies - Hollow as a Bone på listan, men den finns bisarrt nog inte på Spotify, så därför bjussar jag på den som mp3. Fast listan är bra ändå alltså, jag svär på min familj.

v. 13/2010 - Syskonkärlek

Gratis är tamejtusan godast

Ibland säger ett snyggt skivomslag mer än tusen ord. Trots att det handlar om ett okänt och osignerat band med 683 visningar på Myspace så vet man att den här gratis-EP:n är värd att ladda ner. Det hjälper också att man blev tipsad av en internet-bekant med underbar musiksmak. Duon Alexander och Daniel som utgör Slow Animal kommer från New Jersey och de bjuder på garagerock här i utbyte av en elektronisk postadress. Då får man dessutom det där snygga skivomslaget i fyrahundrafemtiotusen pixlar!

Alla goda ting är fyra

Alex Chilton förtjänar mer än en spellista. Här är fyra:

v. 12/2010 - Alex Chilton I - Solo

v. 12/2010 - Alex Chilton II - Big Star

v. 12/2010 - Alex Chilton III - Box Tops

v. 12/2010 - Alex Chilton IV - Bonus

Bäst just nu

Det finns jättemycket bra musik att lyssna på nu för tiden, men tyvärr infinner sig inte någon som helst inspiration till skrivande och djupgående analyser om den förtjusande musiken i fråga, vilket förmodligen beror på gårdagens bravader. Hur som, det får bli en liten lista med musik som är så jättebra att den rätt och slätt talar för sig själv. Feeling without touching, helt enkelt.

Delorean - Stay close (låt)
Love is All - Two Thousand and Ten Injuries (album)
Dag för Dag - Boo (album)
Teenage Fanclub - Baby Lee (låt)
Active Child (artist)
White Hinterland - Kairos (album)

Robert Broberg: The Eccentric

Okej, men det här är väl logiskt ändå? Robban fick ju inleda mitt tidigare spellisteinlägg (med tillhörande låt i listan) och därför får han nu vara föremål för Youtubebonusen som hör till. Även om det egentligen inte handlade om honom så värst mycket.

Men, jag gillar folk som får mig att skratta och jag gillar folk som tipsar mig om hur jag får tjejer. Så slutsats: jag gillar Robert Broberg. Han är en cool katt. Och visst är det alltid lite extra spännande med människor som lyckats undgå dårhuset mot alla odds? Förhoppningsvis kan man lära sig av det.

Nu åker jag till det närmsta fantasiön i Söderhavet jag kunde hitta (läs närförort) och blir full. Stay free!

Man får nöja sig

"Man vill resa ut och göra slut på allt det gamla. Det får gärna ramla ihop bakom mig."

Så sjunger Robert Broberg i "Att Ha Det Taskigt Med Sig Själv I Paris" och jag känner mig mer än bara en gnutta träffad. Mina planer på att sno en bil och tokköra hela vägen till någon ö i Söderhavet har aldrig känts mer lockande. Fuck you handla mat och ställa klockan, jag vill inte vara med längre!

Och där, på den där ön finns det endast okomplicerade kvinnor, man äter chips till frukost och kan ändå tvätta kläder på magen. Att jag ska sitta i en studio och göra musik snarare än ha en stabil inkomst är högsta prioritet för alla invånare och vi firar Oktoberfest varje kväll i veckan.

Typ så är det nog i Söderhavet. Det tror jag bestämt. Ja, det verkar rimligt. Ni kanske har förstått vid det här laget att jag inget viktigt har att säga, jag försöker blott ta fokus från min spellista. För den är pinsamt ogenomarbetad, utan varken tanke eller röd tråd att finna. Eller mjo, det finns ett mycket simpelt tema - nämligen låtar som lilla jag har lyssnat mest på senaste veckan - men det är ju ingen tematik att hänga i granen egentligen (även om låtarna är bra). Så, istället tycker jag vi tittar på det hela som ett bevis för hur extremt eklektisk min musiksmak är.

v. 11/2010 - Norddan Fox: The Ecleftic

Ace har säkerligen en mycket mer genomtänkt Chilton-lista på lut men i väntan på den får vi alla bara bita ihop och nöja oss. Vi får nöja oss, ok!?

Alex Chilton död

Alex Chilton är död. Det är mycket döda kändisar/skådespelare/sångare nu och jag är ärligt talat rätt trött på att läsa om det. Men det är ändå många dödsfall jag hellre skulle läsa om än Alex Chiltons.

"Children by the million sing for Alex Chilton when he comes 'round. They sing 'I'm in love. What's that song? I'm in love with that song.'"

Alex Chilton - The Replacements

Spellista följer.

Lördagsgodis vol. 2

Det är dags igen! Lördagsgodis! Dagen idag består även den av plugg fast utan trask i slask då trottoarerna i alla fall är fria från snö. Men tid för sammanfattning av en hel veckas nyheter blir mig övermäktigt. Hur som helst, det börjar bannemig lukta vår, känner ni det? Här har ni lite våriga låtar förpackade i en mediumstor och gratis gottepåse.

1. Oberhofer - Away frm u
2. Cults - Most wanted
3. Nom De Guerre - Everybody knows
4. Glass Animals - Aureus ii
5. Ariel Pink's Haunted Graffiti - Round and round
6. HEALTH - In heat (Javelin remix)
7. Wolf Gang - Back to back
8. Madlib - The frontline (liberation)
9. The Pass - Colors
10. Oh No Ono - Eleanor speaks (Caribou remix)

zip: Gorillazine - Lördagsgodis (vol. 2)

McTate the sequel

Berättade i oktober om McGs och Takashi Murakamis samarbete som resulterade i en alldeles förtrollande musikvideo med Kirsten Dunst (en cover på The Vapors Turning Japanese). Nu är den här, och med här menar jag på internet.

Kaikai Kiki (Murakamis företag) har tvingat bort filmen från YouTube så titta ihjäl er på den här twitviden så länge det går.

Vem är bäst?

Lillebrorsan är inte den ende som har fastnat i den branta uppförsbacken på väg till Gorillalägret. Undertecknad har varit en usel hantverkare länge nu, som bara haft ork till att gnällspika och muttra istället för att göra någon egentlig nytta. Och en sådan hantverkare är det ju ingen som vill anlita, så jag provar att peppa mig själv (och kanske någon annan omunter själ där ute) med karate-mantran och hoppas det vänder.

Och för att peppa lite ytterligare - inte minst för att det är fredag och seden kräver att man går ut och jagar katter på lokal - så tar vi den här också: Vad är det för mode?

Sedär, jag kan fortfarande sätta samman ord som bildar meningar trots att jag inte skrivit på snart en hel månad. Big ups till mig!

Jodie Fosterställning

Har ni tänkt på hur man inom vissa tidsramar då man känner sig lite nere ofta lyssnar på musik som förstärker den känslan? Din drömtjej/kille har gjort klart för dig att hon/han aldrig kommer vilja ha dig och vips så har du satt på Elliot Smith fortare än tiden det tar för dig att tänka ordet fosterställning. Jag befinner mig inom en sådan tisdsram just nu, fast inte för att min drömtjej inte vill ha mig (det vill hon) utan för att jag är stressad till tänderna på grund av pluggmåsten, flyttmåsten och alla andra småmåsten man måste. Sådant är ju också jobbigt. Men istället för att tvinga ner mig själv i den där onda Elliot Smith-spiralen tänkte jag ta hjälp av lite (vad jag tycker är) glad musik för att orka orka. Därav... en spellista! *ler*

v. 10/2010 - Jodie Fosterställning

Gay Human Bones

Senast Matador Records lade upp gratislåt från Harlem skrev jag jättemycket om punk eller inte punk och annat strunt. Nu släpps ännu en låt från nya albumet Hippies och jag skriver lite mindre. Men visst fan är det punk? Deras förra skiva hette Free Drugs, den nya heter Hippies. Den här låten har ordet gay i sig (tänker Lou Reed och den grejen). Ljudet är lite skitigt. Ja, jag vilar mitt fall där!

mp3: Harlem - Gay Human Bones

Piska mig som ett rödlätt styvbarn!

"För ja gillar det, ja gillar det." Det är uppföljaren till psychobilly-listan från i måndags. När jag och Norddan spelade skivor på legendariska Valhall i Skövde förra julen propsade jag på att få klämma in ett psychobilly-medley. Ditch Bank Okies Stepchild var däruti självklar.
På tal om jul. En perfekt present till Bob Hund-lyssnaren: Jonas Jonassons mustasch.

Väldigt mycket i vår

Vinstchans på Lotto: 1:336 227 681. Jag förstår knappt innebörden av det där men man kan i alla fall utröna att drömvinsten INTE dimper ner särskilt snart, bara så där. Därför blir det tyvärr så att man ibland får prioritera användandet av studieskulder till mindre roliga men ack så viktiga ting. Men nu finns det lite tid över så här kommer lite nyheter som sprider vårkänslor, och rentav hopp om ett kommande sommarlov. Och vad är bäst då om inte svensk musik!

Tobias Fröberg släpper snart sitt nya album, The Big Up, och videon ovan är ett vackert smakprov på det i form av låten When We Go To War.

Fortsättningsvis inom kategorin svenska popunder kan jag meddela att Elias and the Wizzkids nu släppt sin nya platta Just Do It! och den streamas för fullt på Spotify!

Mer svenska under nu, men kanske inte pop, utan mer elektro snedstreck en massa annat. Familjens nya singel som jag nämnt tidigare har nu släppts. Du kan köpa den här, och lyssna på hans nya hemsida familj-en.com

Men det som värmer mest i lurarna för tillfället är ändå The Radio Dept. och deras nya album Clinging to a Scheme, som faktiskt fanns ute på iTunes ett tag av misstag. Och vi kan väl säga att det var därifrån jag fick den. Hur som helst, strålande bra är den, och innan mars månad är slut ska den återigen finnas tillgänglig för inköp.

Nu ska man bara ha råd att köpa alla underbara skivor så att man kan ta med sig musiken ut i vårsolen. Vad är vinstchansen på Triss?

Vårkänslor

Tänkte sätta samman en spellista på temat vårkänslor men det blev en surf och psychobilly-blandning. Så kan det gå. Får än en gång be om ursäkt för vårt nuvarande tempo. Det är mycket nu igen.

Spellistan som fått låna sitt namn av första spårets Reverend Horton Heat-låt hittar du här: v. 09/2010 - Psychobilly Madness!

Stop! Vänta ett slag

Blev visst lite brått där sist. Simpsons-klippet var naturligtvis på franska (jag var så glad att jag hittat en version innehållande själva slutpoängen). Ni kan hitta en kortare, men engelsk, version av klippet här.

Jag ber om ursäkt och bjuder på en påminnelse om att ibland kanske man skall vänta ett slag, en minut eller så. Håller med gör Pezband i deras underbara powerpop-pärla Stop! Wait a Minute.

Rock and/or roll

Följer upp måndagens spellista med en av mina absoluta Simpsons-favoriter. Familjen Simpson har nämligen oerhört bra musiksmak vilket de här visar när Bart lurar den lokala församlingen att stämma in i Iron Butterflys In-A-Gadda-Da-Vida.

Originalet klockar in på endast 2:53 men det är 18-minutersversionen på utmärkta live-skivan Live (där på vinylutgåvan låten tar upp hela b-sidan) som kommit bli en ikon bland låtar som är sådär jättelånga.

Adjö, söta drömmar

Hej! En liten kort notis bara. Pitchfork postade alldeles alldeles nyligen en ny låt med Roky Erickson (ni vet, han som borde vara död) som tillsammans med Okkervil River ska släppa nytt album (Rokys första med nya låtar på 14 år) titulerat True Love Cast Out All Evil. När exakt det når Sverige är oklart men Ace kan säkert ordna med leverans då det i alla fall släpps i kungadömet 7 juni. Gå hit och lyssna/ladda ner. Hej!

Love you long time!

Hej! Hur tänkte du sysselsätta dina närmaste 3 timmar dryga?

"Ingen aning"?

Bra, då kan du lyssna på vår senaste spellista betitlad v. 08/2010 - Jättelånga låtar. En spellista fylld med, just det, jättelånga låtar.

Jättelånga låtar brukar vara förbehållna män som ser ut som ovan. Det är den tyska krautrockgruppen Can, och visst de finns med på listan men även tillsammans med yngre, nyare förmågor som Of Montreal och Mono. När vi sammanställde listan resonerade vi så här: inga live-spelningar, inga jams och ingen frijazz. Allt för att resultatet skulle bli tio jättelånga låtar som liksom inte känns för långa.

It's an ABBA world!

Nä, Norddan. Det blir mer ABBA.

Jag har för er som inte vet bott i England de senaste åren och det första man lär sig om Sverige, eller om "England om Sverige", är att alla älskar ABBA. Och IKEA. Och Henrik Larsson förstås. I den ordningen ungefär.

ABBA-manin tar liksom aldrig slut. Först var det naturligtvis ABBA (spelade inför ett utsålt Wembley sex gånger under en vecka 1979). Sedan musikalen Mamma Mia, följt av filmen med samma namn och nu Abbaworld. Ja, yes, Abbaworld.

Man påminns hursomhelst ständigt om ABBA eftersom de flesta man möter på något vis förutsätter att de är en del av min kulturella identitet som svensk. Vilket är ganska påfrestande då jag i mycket större grad formats av svenska band som - om de ens kommit utanför landets gränser - aldrig satt sin fot på Wembleys scen. Men de senaste dagarnas ABBA-mani här på bloggen har fått mig att tänka efter lite. Visst skall vi vara stolta över ABBA precis som vi är stolta över någon skidåkare inte en jävel hade hört talas om för bara ett par dagar sedan. Eller vi skall naturligtvis vara än mer stolta över dem.

Och det är jag, men jag tänker inte för den skull börja erkänna det.

Abbaworld är inte Abbaworld på en Disneyland-skala utan mer en utställning. På utställningen kan du bland annat mixa din egen ABBA-låt i "Tretow MIX Challenge" och delta i ett ABBA-quiz där "the winner takes it all" förstås. Den finns att se på Earl's Court Exhibition Centre i London nu.

Lördagsgodis

Efter en lördag bestående av plugg och trask i slaskig snö till och från försenade bussar är det nu oerhört lägligt med lite godis. Godis i den här sambandet innebär förstås musik. Men eftersom musiknyheterna denna veckan i mitt tycke varit lite blä.. a... sé blir det istället bara en massa gratis mp3or i helt ologisk ordning och relevans, som passar ypperligt för den insnöade lördagskvällen (eller söndagen, som nu närmar sig med stormsteg). Eller nej, vi gör så här, ladda ner A L L T på en gång! Som ett litet samlingsalbum. Ja, så gör vi. Låtlistan har ni här:

1. The Soundtrack Of Our Lives - Snuff parade
2. White Hinterland - No logic
3. Kasper Bjørke - Efficient machine
4. 1, 2, 3 - Confetti
5. Kate Nash - I just love you more
6. Primary 1 featuring Nina Persson - The blues
7. Bear In Heaven - Lovesick teenagers (Arclike's shermmix)
8. Giant Radio - Kindling
9. Yukon Blonde - Wind blows
10. Woods - I'm not gone

zip: Gorillazine - Lördagsgodis (vol. 1)

Time is up for ABBA, let's go home

Gosse, vad trött man kan bli på ABBA efter en hel dag på Youtube. Bara att konstatera att ABBA knappast har en videoskatt i närheten av deras låtskatt, så det fick bli ett sidospår a la dokumentär istället. Ganska intressant sådan om jag får säga det själv, även om det lätt blir aningen goofy med svenskar som pratar engelska med varandra.

Det var väl ungefär allt jag hade att säga. Nu blir det fredagsmys, tja!

Hajs tand

Jag vet egentligen ingenting om Archie Bronson Outfit. Informationen till höger om det här videoklippet på Youtube säger dock att deras tredje album Coconut kommer om fem dagar! Och mina öron och ögon till höger och vänster säger att det nog kan vara värt att Spotifya när den dagen kommer! Sen vet jag en grej till: låten ifråga här är helt gratis, man behöver bara bjuda på sin e-post här. Fattar man tycke för det här med att få nyhetsbrev i inkorgen lite då och då och gärna ger bort e-posten oftare, ja då kan man passa på att kolla in The Morning Benders hemsida längst ner till vänster, för där finns en gratislåt till.

För övrigt så tycker jag nog att Murar-Arvids Doherty-skämt var lite roligare. That is all!

Skojbattle I - Pete Doherty

Som vissa av er uppmärksammat har vi två goda vänner, Slöjd-Anders och Murar-Arvid, som på fritiden gillar att skojblogga. För att lätta upp stämningen på Gorillan där vi mest skriver om folkmord och kvinnomisshandel har vi bjudit in dem till ett skojbattle som förhoppningsvis ska upprepas veckovis på ett givet tema som vi apor bestämmer. Första veckans tema är Pete Doherty, på gång är också någon form av voteringsfunktion där ni kan bestämma vem som är skojigast.

Slöjd-Anders
-Vet du vilket band Pete Doherty spelade med redan när han var spädbarn?

-Nä?

-The Liberotines!

Murar-Arvid
- Vet du vem den klantigaste medlemmen i Libertines är?
- Nä...
- Pete D'oh!erty

ABBA FTW! WTF?

Sällan kunde man väl - som tuff tonåring med en fäbless för skrammel - ana att man en vuxen (vacker?) dag skulle sitta och tipsa om mammas skämmiga lp-skivor på en blogg på internet. Möjligtvis att jag skulle smyglyssna på dem i skivspelaren kryssandes mot hemplaneten i min flygande bil, men att blogga om det, nä vet du vad! Då, i framtiden, skulle jag bara spela tuff dödsrock och peta mina fuck you-fingrar i näsan. Glättiga popkonstellationer kändes ljusår bort.

Men nu är den dagen här, och det är bara att skamset erkänna att mammor alltid har rätt. Förr eller senare. Precis som man, trots allt är tacksam för den töntiga mössan mamma tvingar på en den där kyliga vintermorgonen när de tuffare grabbarna får byta fredags-discot mot en lunginflammation. För ABBA är bra, även om de är lite töntiga. Flygande bilar eller inte så har jag i alla fall brudlyssnat sönder "Summer Night City" och "Watch Out" m. fl. de senaste dagarna - och nu blir ni tvungna att göra det samma!

I give to you Swedens finest musikexport: v. 07/2010 - ABBA

Jag tror mig efter idogt lyssnande också ha ringat in exakt var ABBAs storhet låg. Svaret är två saker. Eller personer rättare sagt. Ljudteknikern Michael B. Tretow (sveriges egen Phil Spector) och Rutger Gunnarsson (mannen på lilla bilden) - världens svängigaste bassist och tillika stråkarrangör av rang. Ingen av dessa var någon av initialerna i gruppen, men jag tycker de borde varit det (även om MR ABBA inte är lika slagkraftigt). Utan dem hade ABBA säkert låtit okej. Men aldrig sådär larger than life-bra. Lyssna bara på de dubblade körerna, moogsyntharna och the fucking basen, och försök sen att inte hålla med.

My shit is perfect

"I've no problem with a guy clapping his boobs together as long as he's got rhythm, and if a big fat man claps his tits together when I'm playing guitar then you're all going to remember that show!"

- Bob Log III

För många år sedan på en finlandsbåt såg jag ett enmansband spela stökig blues i en ganska tom bar runt lunchtid. Det var inte Bob Log III, det var bara ett gammalt bluesfyllo.

Bob Logs legendariska spelning på Hultsfred hade jag missat ett år eller två tidigare. Två unga svenskor fick den gången, precis som traditionen bjuder, sitta i Bobs knä under låten I Want Your Shit on My Leg. Det var gången sångaren överraskades av att de plötsligt började hångla med varann - och blev så paff att han trillade av stolen.

För er som inte känner till Bob Log III sedan tidigare kan jag säga att det är mannen till höger på bilden ovan. Värt att notera är att hans högra hand redan under barndomen efter en tragisk båtolycka ersattes av en aptass vilket gör att han kan anslå strängarna med en fart och kraft ingen annan gitarrist kan matcha.

Läser ni vidare på internet kommer ni utan tvekan stöta på texter där detta faktum ifrågasätts men man ska inte lita på allt som skrivs på internet. Lita på detta, jag skall ställa allt till rätta. Torsdagen den 11:e mars uppträder Bob Log på just en finlandsbåt under en tatueringsmässa. Då kommer kanske inte jag vara där i alla fall men alla som gillar skramlig deltablues (eller tatueringar) borde vara det.

Gillar du inte tatueringar (eller finlandsbåtar) spelar han även i Karlstad, Falun och Örebro under andra veckan i mars. Och gillar du inte Karlstad, Falun eller Örebro tillkommer förmodligen två andra datum. Håll utkik på www.boblog111.com.

Bob Logs senaste skiva, My Shit is Perfect, finns i butik och på Spotify. Den är i mitt tycke jämnare, och mer lättlyssnad, än hans tidigare alster men saknar höjdpunkter som Shit on My Leg och Boobscotch.

Veckornas

Tiden kan gå fort, trots att man har tråkigt. Med andra ord, börja aldrig studera på högskola, man blir bara trött, grining och full. Riktigt full. Men jag vaknade idag, trots bakfylla, upp med ett leende. Jag skulle äntligen få lite tid över till Gorillazine (det lät löjligt, men det är sant). Jag tänkte först och längst fram börja med en liten återkoppling till mitt allra första inlägg, det om Beach House och hajp och allt det där. Den som är med i pop-svängen har nog märkt att hajpen inte stannat av, snarare tvärtom. Och jag måste nog slå ett slag för skivan Teen Dream. Den finns på Spotify. Närmast perfekt pop, kort och gott. Dom är rätt jäkla coola, kolla bara videon.

I övrigt då? Jo, vi kan ju börja med Familjen som snart kommer bjuda på skånsk elektronisk pop(?) igen! Ny singel i mars och förhoppningsvis nytt album i april. Där har vi soundtracket till våren! Värm upp med en förvånansvärt fullpackad Familjen-katalog på, just det, Spotify.

Sedan, längst bak men inte minst, så bjuder Green Owl Records på The Very Bests cover/remix på Yeasayers dunderhit Ambling Alp. Helt galet bra, mycket tack vare Esau Mwamwaya vars sång får vem som helst att glömma det faktum att Ambling Alp redan remixats av alltför många. Ladda ner här. Afrika är det nya, kom ihåg det, alla hajp-junkies där ute.

PS. På tal om hajp. Robyn har tillsammans med Diplo börjat pilla på grejer i studion, och ett mycket lovande smakprov har ni här.

Nu ska jag duscha och sedan gå och lägga mig igen. Fred ut/Er tillgivne hajp-junkie

The Raspberries

Om man blundar, slutar världen att snurra då? Jag börjar på allvar tro att det är så för på den här lilla bloggen har det ju inte hänt någonting. Struntsamma, det här är i alla fall en jättebra låt. Och en video. En powerpoplåtvideo. Vi kan diskutera hur bra den är och vad Eric Carmen egentligen gjort för mänskligheten en annan gång för nu ska jag ut och leva la dolce vita.

Bara en snabb sån där "på tal om inget"-grej först: På stan-bloggens Fredrik Strage och Sebastian Suarez-Golborne försöker uppenbarligen konkurrera ut Wikipedia genom att grundligt förklara för allmänheten vad en "wall of death" faktiskt är. Jag kan inte riktigt se poängen. Jag menar, det vet väl alla som är intresserade redan vad det är? Jag vill också tjäna pengar på att skriva självklarheter.

I got the power!

Åh vilken vacker powerpopbild, inte sant? Såå mycket spända muskler och män i kontakt med sina känslor - på en och samma gång. Såå tufft, men ändå så extremt töntigt. Såå rock n' roll, men ändå helt och hållet som popmusik. Såå...ja, jag tror ni fattar.

I min fantasi sätter de sig i ring efter det här lilla kraftprovet och berättar för varandra om kvinnor som tagit dem för givna, kvinnor som lämnat dem eller bara den där superheta pinglan som struttar genom valfri stad och som får var mans knän att vika sig. Någon tröstar en annan, någon dricker för mycket och en tredje tuperar sitt hår. Mörkret faller, en gitarr plockas fram och en av grabbarna börjar vissla en melodi... Och när morgonen till slut tränger bort det mörka på himlen ligger de där, utslagna, men med ett leende på läpparna i vetskapen om att de skrivit världens bästa powerpoplåt. Eller nåt. Typ.

Eftersom vi ändå bara upprepar oss i den här bloggen med följetong efter följetong så kan jag åtminstone försöka variera mitt sätt att skriva. Även när jag bara svamlar och fyller ut tomrum. Det där ovan var exempel på min skönlitterära sida (ni kommer antagligen inte hitta mig på bestsellerhyllan den närmsta tiden). Det här nedan är världens bästa powerpopsamling, den tredje i ordningen:

v. 06/2010 - Power pop III

Nä se på fan...

...det trodde jag aldrig, nu går skam på torra land och så vidare. Mer rapmusik!

De senaste nätterna har jag kört stenhårt på reklamradio för att kunna vara mer nere med kidsen så eventuellt är det temporär sinnesförvirring men visst fan är det här bra? På riktigt.

Plan B, även känd som Ben Drew, är inte bara väldigt lik Mike Skinner utan även den enda intressanta brittiska rapparen sedan The Streets. Och tamejfan om han inte är den första sedan Run DMC att lyckas med en rap/pop/rock crossover.

Ser nunan bekant ut för övrigt kan det bero på att Drew även synts i filmer som Adulthood och nu senast Harry Brown med självaste Michael Caine. Killen got som mad skillz, aite!

Per Morberg, fuck you!

Ytterst sällan vi skriver hiphoprelaterade nyheter här på G-zine, men Petters (kungen av tv-Kocksgatan ni vet) underbara förvandling till tv-kock är helt enkelt för stor att strunta i. Petter verkar vara en av få svenska artister som verkligen fattat det här med internet som medium. Förutom att twittra (medlem i "Swedish Twitter Mafia") och blogga febrilt gör han också såna här underhållande små filmer med jämna mellanrum. "Tja, har vi stekpanna?" och "Per Morberg, fuck you!" är i min bok värda plats på valfri världens bästa filmcitat-lista. För mer Petter på internet, kolla hans blogg.

Och så något helt annat nyhetsvärdigt: Omslag, låttitlar och kollaboratörer till Slashs självbetitlade soloalbum avslöjades i veckan. Uppenbarligen har alla utom Axl Rose från Guns N' Roses fått vara med och leka i studion, och stornamn som Iggy Pop, Alice Cooper och Fergie (!) har alla bidragit med sina sångkvaliteter. Mer info hittar du på Wikipedia. Och första singeln går att höra på Myspace.

Till sist en tråkig uppdatering på en tidigare nyhet: Jay Reatards förmodade influensarelaterade dödsfall visade sig, efter obduktion vara kokainförgiftning tillsammans med alkohol. Visst, det är väl ingen som är jätteförvånad. Superklyschig rockstjärnedöd för en man som levde uttalat destruktivt, som köpte skivor för att de lät kul när han var hög och som twittrade om belöningar till personer som skar sönder bildäck på andra bands turnébussar. Men det är fortfarande sorgligt, det tycker jag.

Vad händer i helgen då?

Gorillazine goes På Stan-light och tipsar om några få utvalda aktiviteter att göra i helgen:

Tired Tape Machine (klubb Aktör & vänner, Göteborg)
Är du någonstans i närheten av Göteborg ikväll (fredag) så får du verkligen inte missa Tired Tape Machine när de spelar live på arrangören Kolonis klubb "Aktör & vänner" tillsammans med Ecstatic Sunshine och Jason Urick (båda från staterna). Se till att bege dig till Masthuggsterassen 3 innan klockan 8. Hur Tired Tape Machine låter? Typ som postrock, filmmusik och sån där bra knasig musik. Ännu mer exakt, typ såhär.

Happiness & Thulebasen (klubb Mother, Stockholm)
Är du kanske inte alls i Göteborg den här fredagen utan i Stockholm (den andra av Sveriges två städer) så gör du bäst i att ta tvärbanan till Gröndal och föreningen Plutos klubb Mother. Mother har allt som oftast intressanta bokningar, ofta med krautiga förtecken. Och öl på burk a la svartklubb. Ikväll spelar svenska Happiness och danska Thulebasen. Glöm bara inte att fylla plånkan med kontanter innan så du inte riskerar vätskebrist.

Till vildingarnas land (någon bio nära dig förhoppningsvis)
Innan jul så skrev jag ju en ganska smäktande "Where The Wild Things Are"-hyllning här på bloggen. Nu har den kommit till svenska biografer, paketerad med undertexter och omdöpt till "Det våras för vildingarna" och förhoppningsvis är den också lika bra som jag minns den. Det låter väl som fin och städad lördagsunderhållning? Och man behöver inte ens bo i "storstan". Om man ändå råkar göra det så går det bra att se Ecstatic Sunshine och Jason Urick ytterligare en gång när klubb Mother tar sig till Landet på Telefonplan. Dock utan Tired Tape Machine.

Midlake (Debaser Medis, Stockholm)
Texasbandet Midlake (bilden) är visst väldigt poppis för biljetterna till konserten nu på söndag är utsålda. Konserten som först skulle hållas på Debaser vid Slussen fick flytta till Medborgarplatsen för att möta efterfrågan, men det hjälpte uppenbarligen föga. Dock så finns det ljus i mörkret för oss som ändå vill gå: Luger har nämligen i dagarna släppt 100 extra biljetter. Baksidan är att man får husera i biografdelen på övervåningen, men är man gammal som jag är det enbart en befrielse att slippa trängas med kidsen och ha närmre till baren. Gå in på Luger och boka din biljett nu, men berätta inte för alla dina vänner.

Trevlig helg!

Powerpop-frukost

Är uppe i ottan så jag kan posta en uppföljning till senaste powerpoplistan innan Norddan gör det samma. Vi gillar powerpop, larvigt mycket.

Det här är Plimsouls A Million Miles Away från 1983. Förutom att det är en bra låt har jag två skäl att välja den här videon. 1) Videon är helt larvigt snygg och 2) jag kan tipsa om samlingsskivan där jag först hittade den här och ett gäng av låtarna på spellistan från i måndags - Destination Bomp (Bomp Records) från 1994.

Bomp är som ett av USA:s äldsta oberoende skivbolag "still going strong" och du kan hitta Destination Bomp med mera på bompstore.com.

Ack, Sundbyberg

Oskar Linnros är en söt pojk med många järn i elden. Mest känd är han väl som den ena halvan av Snook, och då under namnet Kihlen. Han har dessutom varit med och skapat Maskinen samt gjort sig ett namn som producent åt bland andra Veronica Maggio. Och nu har han gett sig på popen, och inte vilken pop som helst, utan den där man sjunger om småstäder och/eller sina hemorter (som kan vara en förort).

Första singeln heter Ack, Sundbyberg och i Sundbyberg har Oskar blivit full och förkunnat att dom aldrig blir som dom från stan. Och så vidare, ni fattar nog varthän det leder. Men det är ändå gött, jag tycker mig höra p3-flippsljudet i huvudet i alla fall. Nu lyssnar jag knappt på radio längre så den kanske redan har spelats och flippfloppats? Men hur som helst, man kan lyssna på låten på Spotify

Oskar Linnros - Ack, Sundbyberg

Power to the people!

Ok, vi gillar powerpop. För andra veckan i rad blir det temat på vår Spotify-lista. Här hittar du den: v. 05 - Power pop II

Visste du att...

• Söker du på termen "power" hos Google kommer Gorillazine upp som första resultat?!

Miramax ett minne blott

Filmens motsvarighet till Factory Records(?) finns ej mer. Parallellen kanske haltar men på något sätt känns Harvey Weinstein (på bilden framför sin bror Bob) som en Tony Wilson med affärssinne. Miramax stängde hursomhelst i torsdags dörrarna till kontoret där de drivit filmmakare och personal till gråten och vansinne om vartannat. Bröderna står däremot inte utan jobb, de sålde redan i början av 1990-talet företaget till Disney och startade för några år sedan nya the Weinstein Company i samma veva som de sa upp sig från Miramax.

Här är en lista på mina tio Miramax-favoriter:

10. Sin City

En film jag var tvungen att se om ett par gånger innan jag ens kunde följa handlingen - allt var nämligen så jävla snyggt.

9. Gone Baby Gone

De som känner mig väl kan intyga att jag alltid hävdat att Ben Affleck är oerhört underskattad, och i sin regidebut bevisar han det.

8. Jackie Brown

Handlingen är inte i klass med Pulp Fiction men dialogen är lika bra, om inte bättre, i denna Elmore Leonard-filmatisering. Gillar du Tarantino kan jag bara hålla med Cramby och varmt rekommendera Leonards böcker.

7. Swingers

"You're so money!"

6. Good Will Hunting

Är med på listan mest för att jag alltid varit lite småkär i Minnie Driver (och Ben Affleck naturligtvis).

5. Clerks

Så jävla smart, får en nästan att tro man själv skulle kunna göra film. Finansierades av Kevin Smiths kreditkort (plural).

4. There Will Be Blood

Titeln är ju värdig en Slayer-skiva och Daniel Day Lewis är tusen gånger läskigare än Tom Araya.

3. Reservoir Dogs

Om Reservoir Dogs vore en debutskiva skulle den vara den näst bästa någonsin.

2. No Country For Old Men

Jag måste erkänna att jag fortfarande inte förstår vad Tommy Lee Jones pratar om i slutet men det gör ingenting.

1. Pulp Fiction

Den här filmen betydde för mig det samma som Supershitty to the Max, födde ett intresse, ett maniskt intresse som (för)följt mig sedan.

Veckans

Oj, här har vi minsann börjat spruta ut inlägg. Jag tänkte spara mitt tänkta lördagsinlägg till söndag eftersom den sluge räven Norddan postade hela fyra stycken igår och tog upp all plats. Sedan, till min skräckblandade förtjusning så har han stigit upp i ottan även idag och upplyst oss ytterligare. Men okej, om jag skyndar mig nu kanske jag får synas lite jag också!

Jag gör väl lite som jag brukar om det är okej med alla, fast med lite mindre tjafs ändå. Typ så här:

Veckans låt: The Radio Dept. - Heaven's on fire (Var lugna, det är inte en cover på en av KISS sämre låtar)
Veckans album: Sleep Party People - Sleep Party People
Veckans EP: MillionYoung - Be So True
Veckans video: Efterklang - Modern drift (mp3)
Veckans gratis: kompilationen Swedish Columbia: The First Two Years (2008, 2009) ("elektronisk musik med punk/DIY-själ")
Veckans upptäckt: den hajpade duon jj och deras nyläckta skiva jj nº 3 är inte så bra som den borde vara, tyvärr
Veckans dag: fredag

Något sådant.

Knivigt värre

Vissa har det tuffare i livet än andra. CeDell "Big G" Davis till exempel, bluesgubben som fick polio när han var tio år gammal och som sedan dess knappt kunnat använda sina händer. Men gitarr kan han spela ändå! Åtminstone på sitt eget sätt. Med hjälp av en bordskniv och en hel del jävlar anamma spelar han slidegitarr som känns. Det är imponerande.

Ännu mer imponerande är hur mycket bedrövelser en människa faktiskt kan tåla. När CeDell en kväll (någon gång år 1957) spelade på en klubb i St. Louis, blev han nedtrampad av en skrämd publik till följd av en polisrazzia. Davis bröt båda benen och har sedan dess varit rullstolsbunden. Antar att det inte är speciellt svårt att sjunga blues när man har sån oflyt.

Själva klippet kanske inte är världens roligaste, men man kan skönja hans teknik och det passar som kniv i hand till den där jobbiga spellistan som Ace gjorde för några veckor sedan.

Film från andra våningen

Ja, jag har officiellt förlorat vettet. Fyra inlägg på en natt kan knappast vara något sundhetstecken i alla fall. Speciellt inte en fredagsnatt. Men någon gång måste vi faktiskt komma ikapp med det visuella till våra spellistor, så varför inte skriva när man för en gångs skull är vaken.

Det här med att bete sig galet leder mig i alla fall osökt in på mansvåld och vidare till en tidig spellista vi gjorde här på Gorillazine, en lista vi döpte till "Sånger från andra våningen". En lista som tog upp missförhållanden mellan nära och kära och jag vill minnas att jag redan då ville ha med den här låten. Tack och lov blev det inte så och vi får istället både se och höra Ruth Brown i all sin prakt i den här Youtubebonusen där hon, med den där helt makalösa rösten, vädjar till sin mor om hjälp med hennes no good-pojkvän.

Tamburinen. Ögonen. Rösten. Det kan inte bara vara jag som är helt tagen av det här framförandet?

Så bra som det kan va

Fick ett litet tips av en vän för en stund sedan. Tipset gällde ett nytt släpp från en viss Johan Tenbrink och efter en snabblyssning av hans Ep "Så bra som det kan va" ringer min P3-hitvarningsklocka högt och ljudligt. För fans av Mattias Alkberg, Jumper (ja, faktiskt), Markus Krunegård eller bara musik som låter lite Göteborg är det här garanterat värt att kolla upp. Eller ladda ner snarare, för Tenbrink är så generös att han bjuder på hela kalaset.

Ladda skivan här.

Så går det

Jag vet inte riktigt var jag ska börja när det kommer till den här låten. Den är bara så fruktansvärt bra. Jag kan nästan sträcka mig till att använda Virtanens favoritord "magisk" för att beskriva hur mycket jag tycker om den. Längden, texten och inte minst produktionen är bara helt perfekt. Och när vi ändå talar om kritiker så måste jag tillstå att Andres Lokko aldrig sett bättre ut än han gör i den här videon, iklädd grön kostym och med basgitarr på magen. Även om jag vet att det egentligen är Nick Lowe och alls ingen annan, är det roligt att föreställa sig. De är ju faktiskt (nåja) lika som bär.

Nick Lowe, som fyllde 60 förra året, är fortfarande aktiv som musiker och släppte så sent som 2007 albumet "At My Age". Hur det låter vet jag faktiskt inte, men förutsett att Lowe fortsatt i samma riktning som tidigare albumsläpp på 90- och 00-talet, låter det knappast någonting likt första albumet (där man bland annat kan finna den här låten) "Jesus Of Cool" från 1978. Och tur är kanske det.

I videon syns även Dave Edmunds (gitarr), Billy Bremner (gitarr) och Terry Williams (trummor) - alla ifrån supergruppen Rockpile där också Nick Lowe var medverkande. Förutom att varit en betydande del av Rockpile har Lowe genom åren gjort allt från att producera The Damned och Elvis Costello, till att ha spelat och turnerat tillsammans med Johnny Cash och Ry Cooder.

Det ska vara popmusik med muskler!

Tänkte göra en massiv serie inlägg på raken nu så håll i er. Eller ja, typ tre stycken åtminstone.

Anyhoo, det är spellistedags för ungefär fem dagar sedan och jag gör det lätt för mig genom att bara slänga ihop några lättlyssnade powerpoplåtar till en lista utan inbördes ordning. Eftersom powerpop är en av mina absoluta favoritgenrer så vill jag inte förstöra den med att älta fakta och statistik. Ni som vill veta mer kan läsa vidare på Wikipedia istället. Och, med tanke på mitt intresse för nämnda genre så bör det inte förvåna någon om det kommer en volym två, tre och kanske även en fyra så småningom. Men en sak i taget. Här är i alla fall numero uno:

v. 04/2010 - Power Pop

Har man glömt att lyssna igenom tidigare listor den här månaden så är det hög tid att göra så nu:

v. 01/2010 - Death of a Ladies' Man
v. 02/2010 - Tillbaka till framtiden
v. 03/2010 - Va, lever han än?

P.S. Är man något sånär uppmärksam när man skummar igenom den här texten (eller märker att Gorillazinelistorna ändrat utseende i Spotify) ser man att vi ändrat formatet något på spellistorna, genom att lägga till årtalet efter veckotalet. Inget att skruva upp sig för, vi tar bara försiktighetsåtgärder inför en eventuell bugg som skulle kunna ske ungefär vecka 40 det här året. D.S.

Haiti crime

Jag har egentligen ingen som helst lust att skriva någonting. Och verkligen ingenting alls att säga. Men eftersom det sistnämnda ändå är sinnebilden av bloggen som medium, så kanske jag kan med ändå. Kanske kan jag till och med klämma in något som har med musik att göra.

Idag var jag på Liljevalchs premiärtjafs för Vårsalongen och kan konstatera att: konstnärer mår fanimej inte tillräckligt dåligt längre. Sjukt glättigt, spexigt och platt. Börja måla tavlor i blod. Konst ska faktiskt kännas. Men tack för öl och mat. Och halvspännande musik från något Konstfacksband. Sen åkte jag till Fryshuset (!) för att se någon kompis kompis kompis band. Det var inte så bra. Men tack för öl. Sen åkte jag på konstskolefest som gick vidare till finlandsbåten Berns för att kolla på felstavad Kalle Anka-provocerande text på dyra skärmar (hur uttalar man egentligen 2.35:1?). Det var inte så bra det heller. Men som tur är finns shots på finlandsbåtar. Det hjälper. Så tack för bärs och järn.

Vidare så känner jag ett motvilligt tvång att ta upp Haiti-katastrofen. Det är såklart enormt tragiskt och självklart ska man hjälpa till efter bästa förmåga. Men, det här som Simon Cowell planerar göra är bara för mycket. Läs vad Owen Nicholls på NME har skrivit om detta. Och jag vet inte om det är ett brott mot mänskligheten att såhär tidigt göra Göteborgshumor av det hela men den här kommentaren till nämnda text drog åtminstone på mina mungipor:

"It's unfortunate Simon made the decision before Beyonce did her incredible "Haiti we can see your Halo" version of Halo as that would have made the perfect song choice. Other possibilities include "Single Haitis (Put A Ring On It) and Irreplahatianable."

Och, för att fortsätta mitt på tal om absolut inget orerande så tycker jag att det här är en bra låt från danska The Blue Van: Independence. Inte alls nytt eller på något sätt i ropet, men likväl en klämmig melodi. Jag har heller inte riktigt kommit över Jay Reatards bortgång, så på sistone har den här pärlan gått varm. Men nu ska jag sova, så därför lyssnar jag på Merzbows "Sphere".

Lite konsthäcklande, klubbhäcklande och några få musiktips. Det får duga. Tack och hej, leverpastej.

Je suis un legend!

Följer upp senaste spellistan med en video från en artist som är än mer given än den förra. Även om det är samma artist på ett ungefär.

Chuck Berry. Faktumet att Chuck Berry fortfarande lever är ju i paritet med att Jesus själv fortfarande skulle vandra kring på jorden och berätta sina fiskarhistorier. Valde den här videon för att den franske (?) programledaren springer så roligt i inledningen och att bandet av någon anledning spelar ett jazzintro. ("Han är ju neger. Då passar väl jazz?" eller så gick väl snacket.) Tyvärr har jag aldrig sett en video som riktigt gör Berry rättvisa, det torde vara rimligt att antaga att hans TV-publik inte var samma som hans verkliga publik.

Hursomhelst, av alla levande legender är han den störste.

Lite nyheter

Tänkte försöka restarta skutan lite grann och göra så med det jag har bäst koll på, nämligen ny musik. Vi kan börja med den nya videon ovan, det är Broken Bells - The high road. Broken Bells består av producenten Danger Mouse och James Mercer (till vardags sångare i The Shins). Mp3an till låten gick att ladda ner på deras hemsida förut men nu verkar de ha tagit bort den.

Så i er törst efter nedladdningsbara filer så kan jag ju bjuda på en annan, också ny men ändå gammal. Det handlar om post-punkbandet Killing Joke och deras låt Almost Red, som var titelspåret på deras allra första EP från 1979. Varför är detta nytt då? Jo, låten hör till en kompilation kallad Bustin' Out, The Post Punk Era 1979-1981 som i sin tur hör till serien (av kompilationer) New Wave To New Beat. Läs mer om det här och mp3an har ni nedan.

mp3: Killing Joke - Almost red

Är törsten inte släckt ännu så ska ni få en låt till. Som 27 svenskar bjuder på. I'm from Barcelona har under ett idogt turnerande samtidigt jobbat på ett nytt projekt vid namn 27 songs from Barcelona, som går ut på att de - med start idag - ger bort minst en låt varje dag. Först ut är Daniel Lindlöf! Redan imorgon kommer nästa låt, så håll utkik här

mp3: Daniel Lindlöf - Lower My Head

Va, lever han än?

Har varit många dödsbud här på sistone men vi är inte döda än. Inte riktigt, det har fallit sig så att vi alla är på resande fot för tillfället. Här är i alla fall ett svagt livstecken i form av en spellista.

Lokko skrev i veckan om att ge upp och om hur att ge upp är en svår konst. Och att dö är ju på ett sätt att ge upp. Vissa artister kanske man önskar att de hade gett upp för länge sedan, vissa anser man att de gav upp alldeles för tidigt. Här kommer i alla fall en spellista med artister som mot alla odds fortfarande är i livet.

v. 03 - Va, lever han än?

Göteborgsakustik

Alla gillar väl José Gonzalez, och alla gillar väl Göteborg. Nåväl - glöm det sista kanske. Men om det första i alla fall stämmer så har jag ett guldkorn till er alla. José Gonzalez är inte bara en framgångsrik soloartist utan han är också del av trion Junip från just Göteborg.

Förutom José så utgörs Junip också av Elias Araya och Tobias Winterkorn. Skillnaderna mellan Josés musik och Junips är krasst sagt att det här är lite hårdare och/eller lite smutsigare. Vissa spår är till och med helt instrumentala, som den jag länkar till nedan till exempel, Azaleadalen. Jag är ingen expert på varken Göteborg eller konstiga namn så jag fick googla mig till att Azaleadalen är en del av en botanisk trädgård. Och tänk dig själv att du är tvingad att gå runt och lukta på blommor en småregnig förmiddag i Göteborg, då är det här utan tvekan det bästa botemedlet

Junip - Azaleadalen

Teddy Pendergrass R.I.P.

Jag följer tråkigt nog upp ett sorgligt inlägg med ett lika hemskt. Rhythm and blues- och soullegendaren från Philadelphia, Teddy Pendergrass, har gått bort efter att ha brottas mot cancer i flera år. Egentligen visste jag ingenting om Teddy P alias Teddy Bear innan han dog, vilket är väldigt trist inser jag nu efter ett par lyssningar på YouTube. Men så är det att vara född på sent åttiotal, vi kan Aqua, Eminem och High School Musical istället. Och YouTube

Det var faktiskt först när Teddys dödsbud överskuggade Jay Reatards - på Twitter - som jag ens tänkte att jag kanske borde googla honom. Och ja, det borde man ju gjort för längesedan. Vad jag egentligen vill komma fram till här är att alla som är uppväxta med allt annat än Aqua, Eminem och High School Musical och YouTube och Twitter måste lära ynglingar som mig att uppskatta fenomenala artister från förr. Det görs liksom inte sådana här legender längre. Ta ert ansvar ffs

PS. En spellista med legender som fortfarande lever kanske skulle vara på sin plats (jag tänker t.ex. Giorgio Moroder), men det överlåts till di gamle och lärde

Jay Reatard R.I.P.

Hade egentligen inte tänkt skriva alls den här veckan då jag är i Göteborg och hänger i Myrornas monter i Nordstan (kom och häng vetja, man kan göra om sig och bli mer eller mindre ful!). Men så hände det här. Jay Reatard har dött. Och, enligt obekräftade källor, av något så trivialt som influensa. Det känns ju helt efterblivet. Jag har försökt hitta någon (läs: alla) att prata med i denna stund av sorg men hittills har ingen ens vetat om att han någonsin har funnits. Inte okej. I och med den här videon blir ni i alla fall upplysta. Om än lite för sent. Lyssna, titta, googla och pay tribute nu.

På tal om Myrornas lilla happening i Nordstan så kan jag klart och tydligt förtälja att det är väldigt svårt att spela skivor tio minuter per timme som Frälsningsarméns pausunderhållning. De säger öppna pärleporten, jag säger open the gates of hell!

Fan för Frälsis och för meningslös död.

Tillbaka till framtiden II

Följer som numera sedvanligt upp veckans spellista med ett YouTube-klipp. Den här gången får ni däremot klicka er vidare till YouTube för att herren som helt enkelt stulit klippet från första filmen med Marty McFly och hans DeLorean vill inte att vi andra skall få bädda in det på dylika hemsidor. Osolidariskt.

Hursom, det handlar naturligtvis om Johnny B. Goode från Tillbaka till framtiden från 1985. Kanske världens bästa låt någonsin, en utav dem med säkerhet. Det kan också tilläggas att låten framförts av uppskattningsvis alla artister någonsin och det är den enda låten jag någonsin sjungit karaoke till men att Marty McFlys version hör till en av de bättre tillsammans med Chuck Berrys original och Elvis Las Vegas-version.

"Hey... what do you call that?"
"That's rock'n'roll!"

Gratis är gott

Waaga Records är ett bra skivbolag. De gör coola covers (se ovan) och signar coola och nya artister såsom Emily Neveu, FUR och Boddicker. De släpper dessutom coola kompilationer helt gratis. Och det är därför jag släppte skolböckerna för ett ögonblick och loggade in på Bloggerkontot, för det är klart att detta måste tas upp. I mitt tycke bör ni högerklicka + spara som på länken nedan med en gång, men för den som behöver ytterligare övertalning innan de musikaliska vyerna vidgas så kan jag säga som så här: det här är skitbra! Något annorlunda men skitbra. Basta. Om min briljanta åsikt inte räcker så får ni väl lyssna på en mp3: Seams - Nightcycles

Waaga Records Compilation

Girls

San Fransisco-bandet Girls stod för ett av förra årets mest hyllade album. Det hette kort och gott Album, och nu har videon till nya kommande singeln Morning Light släppts på Youtube. Det var egentligen bara det. Ett litet tips på bra musik från mig till eder

PS. Kan man få lite lyckönskningar inför morgondagens tenta, kära läsare? Jag lär nämligen behöva det

PS 2. Okej, den här videon var visst inte sprillans ny. Någon har bara laddat upp den på nytt och lurat hela bloggvärlden, men bra är det ju hur som helst

Tillbaka till framtiden

Som utlovat en spellista med temat framtid. Men det blir framtid ur ett dåtidsperspektiv, 10 låtar ur filmer som utspelar sig i framtiden. Och de är i tur och ordning:

Brazil
The Omega Man
Minority Report
A Scanner Darkly
Escape from New York
The Matrix
Blade Runner
Fifth Element
Twelve Monkeys
...och Brazil igen (en Kate Bush-pärla)

Spellistan finns här: v. 2 - Tillbaka till framtiden

Framtiden

Tiden går fort när man har roligt. Och ibland går den fort ändå, ungefär som senaste veckan, eller för all del 2009. Framtiden kom och gick, sade glatt "hej, tjenare!" och stack sedan lika fort igen. Om man inte ska tappa bort sig helt så får man, precis som när man är vilse i skogen, ta sikte på ett mål lite längre bort än säg, nästa vecka.

Om jag vänder mig och ser tillbaka på 2009 från ett lite mindre internt perspektiv än det i mitt senaste inlägg ser det ut lite ungefär så här... 2009 var ett ganska mediokert musikår. Ganska, ointressant. Det tycker jag allt.

Om jag bara hade fått ta med mig två grejer från 2009 skulle det vara Fuck Buttons CD/LP Tarot Sport och Douglas Couplands bok Generation A. Nu är det ju inte riktigt så jävligt men i alla fall. Generation A är (alfabetsanarkin till trots) en uppföljare till Couplands Generation X. Tarot Sport är en uppföljare till John Cummings-producerade (Mogwai) Street Horrrsing.

Dessa verk har det gemensamt att de båda tar oss ett rejält kliv in i framtiden. Couplands bok på så sätt att den helt enkelt utspelar sig i framtiden. Fuck Buttons skiva på så sätt att den på något vis tar mig till en framtid där rockmusik (jo, det är rockmusik det har jag bestämt) är intressant igen.

Det här kommer bli ett tämligen kort inlägg, jag kommer nämligen bolla över ämnet till er läsare. Ni är jävligt dåliga på att kommentera! Bättring nu snälla.

Vilken riktning musikvärlden tar styrs naturligtvis av kommersiella krafter och har så gjort sedan urminnes tider men precis som hiphop och dansmusik hittade en bred publik under främst 90-talet måste det förr eller senare komma fram en ny riktning för yngre band och artister att följa...

Vilket band eller vilka artister är enligt er mest i fas med framtiden?
Hur låter listettorna om 10, 20 år?
Övriga frågor och/eller svar?

Jag följer upp med en spellista imorgon betitlad "Tillbaka till framtiden". Vi hörs...