Nykomling: Lil' Bro. Den enda medlemmen på Gorillazine som överhuvudtaget har hört en skiva från 2009 drar ett tungt lass när det gäller att hålla er uppdaterade om vad som är... nytt (och bra). Flopp: Mitt inlägg om Kambodjansk garagerock. Ville så mycket, blev sådär. Flipp (eller årets pretto):McTate. Tog ut svängarna och skrev om en konstutställning. Jag är nöjd. Skräll: Norddan skriver helt otroligt inspirerat när han är lite deppig, exempelvis om Alf Robertson. Ser ni han på stan, släng en snöboll i plytet på honom och kalla honom tjockis. Då har vi snart Stora journalistpriset i en liten påse. Spellista:Saxlistan. I wan't more cowsax, I need more cowsax!
Om du/ni liksom jag ska ta det rätt lugnt vid firandet av inträdet i det magiska 10-talet (det blir ju bara skit av alltihopa varje år ändå liksom) så kanske den här låten vore något att deppa ner sig till. Jag vet att jag i alla fall ska deppa ner mig till den.
Justin Vernon a.k.a Bon Iver har inte alltid haft flanellskjorta och (ett mäkta imponerande) skägg och sjungit om en tjej som heter Emma. Innan han flydde ut i skogen och skrev det där underbara albumet till just Emma så tillhörde han Eau Claire Memorial Jazz Band (detta var förvisso långt bak i tiden, i high school närmare bestämt, men tänk inte på det nu). Detta jazz-band åker årligen till New York för att deltaga i musiktävlingen Essentially Ellington, men i detta år av lågkonjunktur hade de inte råd. Då steg Justin Vernon in och hjälpte till med både transport och framförande, vilket resulterade i den här vackra versionen av låten For Emma. Gott nytt år önskar Lillebror!
Det är måndag, igen, tydligen och dags för spellista. Veckans tema: jobb. Ibland tar det emot, det blir jobbigt, och då räcker det här som presentation.
Spela den här på vägen till jobbet i alla fall, och måndagsmorgonen blir inte fullt lika plågsam.
Lite segt så här års. Återanvänder en liten del av en intervju som publicerades i ursprungliga Gorillazine under detta decenniums början.
Precis som vi började för ett par månader sedan med att rota i Hellacopters-Nickes val av covers avslutar vi även året med Hellacopters-anknytning. Känns kanske inte helt aktuellt men om sanningen ska fram så skulle knappast Gorillazine funnits utan the Hellacopters. De var inte världens bästa band, de var inte Sveriges bästa band men Nicke var min rockmagister. Under sent nittiotal, tidigt tjugohundratal gav han en distanskurs i rock och undervisningsmaterialet bestod av 7"-vinyler i larviga färger.
Det här är ett utdrag ur en intervju med Världens Mest Sympatiske Trummis - Robban:
- Lång, långsam låt. Den heter Payin' the Dues. Fast den är aldrig inspelad. Det började med att vi skulle ha ett fyllerep och så skulle vi köra, jag tror det var Gotta Get Some Action (Now) eller nånting, i jättelångsamt tempo bara. Bara 1/3 av tempot och sen blev det den låten. Det blev som ett jam.
Första spelningen med Boba då skulle vi spela på Prinsen i Stockholm, där dom hade nått 100-årsjubileum. Och vi skulle få skitmycket pengar och allting, då tänkte vi, fan va grymt då spelar vi bara en låt i en halvtimme och ser vad som händer. Eller vi spelade You are Nothing också, och sen var det bara den i 25 minuter ungefär. Det lät ju antagligen förjävligt för det var ju ingen struktur alls på den. Sen tyckte vi det var vissa delar som var bra av den så vi fortsatte spela den. Då kom vi på att, fan vore de inte rätt grymt om vi spelar den här låten live skitmycket och sen spelar vi aldrig in den nånsin.
Den finns bara på livetejper och bootlegs. Vi skulle släppa en live-10". Omslag och allt sånt var klart. Den var ju mastrad i Polar och allting, hela skiten. Inspelad med två mickar i taket, det låter som en bootleg. Det var -97 nångång tror jag. Och då tänkte vi att den skulle vara med där, som det enda stället den finns på. Men den här skivbolagskillen hörde aldrig av sig, det var ett litet franskt label. Han betalade för rubb o stubb och han har allting. Han sitter väl på det själv antar jag. Han hade ju fått förhandsordrar på 3-4000 och han släppte den aldrig. Där var den med i alla fall, det var 5 låtar på den här tiotummaren och så skulle det komma på CD också. Back in the USA-omslaget, MC5. Fast en bild på oss, där Dregen står med kuken framme på omslaget [rågarv]. Vi står halvnakna hela bunten och vi är svettiga och de ryker om oss, en sån bild som MC5-omslaget, fast Dregen står och drar i kuken, det är rätt grymt!
Vi får väl se om den kommer nångång. My Miss eh... My vafan, My Mephistophelean Creed... med Payin’ the Dues inom parentes.
Det har varit lite si och så med mitt skrivande såhär i juletid. Matsmältning hit och dit, strul med tåg, dåliga rim och annat kommer lätt i vägen. Men som tur är finns det andra som håller fortet intakt, och det har faktiskt släppts en hel del nya grejer under den tid jag varit inaktiv. Några har varit lite bättre och lite mer gratis än andra
Underwater Peoples är ett skivbolag med en ganska medioker hemsida, men de har tillsammans med bloggen Chocolate Bobka släppt en ganska underbar kompilation kallad Winter Review gratis under en begränsad tid. Så om du uppskattar rock/pop/flum/lo-fi/no-fi och dyligt så föreslår jag att du går hit och laddar ner illa kvickt (mp3: Julian Lynch - Es's)
Och sist men inte minst har vi en gåva från Elias and the Wizzkids som bjuder på ny singel från kommande skivan Just Do It (mp3: Elias and the Wizzkids - Oh These Nights)
Okej, eftersom mina medarbetare verkar ha fullt upp med att baka pepparkakor och vara sådär härligt jävla juliga, och därmed försakar sitt ooh så viktiga åtagande här på Gorillazine så blir väl jag tvungen att fylla tomrummet. Men när man kommer hem 06:00 på julaftonsmorgon (efter en fulkväll på Carmen som tog sig till Kvarnen som tog sig vidare till en singeldansfest på Spyan, för att avslutas med en grisigt bitter franchiser på Sleven Stureplan och en rysk taxichaffis som envisades med att spela T.A.T.U på högsta volym) är man sådär sugen egentligen. Men what's new.. 7Eleven Stureplan kommer alltid försöka kasta ut folk för att moppa golvet, trots att de har öppet dygnet runt. Och svarttaxichaufförer är eh... som de är. Inget att gnälla om egentligen.
Det jag däremot tänkte gnälla lite om är Where The Wild Things Are (som verkligen inte är Spy Bar natten till julafton för er som undrar), den där nya Spike Jonze-filmen ni vet. (Eller nä, jag vill inte gnälla alls egentligen, jag vill lovprisa! Och någonstans däremellan göra en snygg övergång). Jag tror inte den har haft premiär än i vårt kära fosterland, men låt oss säga att jag var på en speciell smygpremiär. Hursomhelst är jag lite kär. Kär i Spike Jonze som vågar göra Hollywood-indiefilm av en gammal sagobok. Och lyckas. Kär i alla de där söta monstren som gör allas vår Alf helt överflödig som fantasifoster. Kär i tanken på att se den här filmen med min special someone och kanske bli tvungen att erkänna att det där rödgråtna i ögonen inte bara är en allergisk reaktion. Kär i animatörerna som gjort det precis lagom verkligt. Kär i Karen O (Yeah Yeah Yeahs, fast här nämnd som kollaboratör med "the Kids") som gör ett galet bra soundtrack, någonstans i gränslandet mellan ren o (s)kär indiepop och barnvisa. Kär i...jag tror ni fattar, ganska kär helt enkelt. Och eftersom det här inte är någon recensionsblaska tänker jag inte raljera vidare över dramaturgi, stiliserat foto eller ens manuskripterier; jag tänker kort och gott bara ge ett råd: Se. Den. Här. Filmen. Bra skit.
Och vet ni vad, man kan faktiskt lyssna på hela soundtracket på spotify. Är inte det något! Min favorit är Hideaway. Fast man får tycka annorlunda.
Nu väntar jag med spänning på att tomten som kör bussen så jag kommer till centralstationen dyker upp. Tills dess lyssnar jag på Journeys debutalbum.
Kurt Loader var inte först på månen och vi är inte först på YouTube. Men vem minns en pionjär? Lägg följande URL någonstans i favoriterna mellan internetbanken och Gothic Sluts: http://www.youtube.com/user/gorillatuben
På vår YouTube-kanal samlar vi alla klipp vi länkar till i inläggen och eventuellt annat smått och gott. Mycket nöje!
Nej, vi har inte fullt tagit steget till en porrblogg. Det här är Katie, 24 år gammal från Liverpool och jag återkommer till henne lite senare.
Här på ön, Storbritannien, är det också juletider naturligtvis och jag lovar att det är precis lika kallt som i Stockholm (även om Orup skrev aldrig en låt om det). I juletider är det i England också en tradition att utse en "Christmas number one" på singellistan. Årets etta: Rage Against the Machines Killing in the Name.
Om ni inte hört talas om det redan så är bakgrunden till detta en Facebook-grupp startad med syftet att sätta käppar i hjulet för Englands svar på Daniel Breitholtz - Simon Cowell. De senaste fyra åren har Cowells kreationer toppat singellistan just vid denna tid och senaste vinnaren av X-Factor (motsvarigheten till Idol) Joe McElderry skulle gjort så även han om det inte varit för ett nördigt London-par, Tracy och Jon Morter, och deras Facebook-initiativ.
Men, jag ser inte poängen. Cowell och Sony sålde fortfarande nästan en halv miljon exemplar av McElderrys The Climb (en Miley Cyrus-cover tro det eller ej). Och singeln fortsätter att sälja i stora mängder även nu efter en enorm kostnadsfri reklamkampanj, den här bataljen har varit förstasidesstoff i nära två veckor nu. Till det skall tilläggas att även Rage Against the Machine faller under Sony.
På plussidan finner vi dock stor humor. I upptakten till avgörandet i söndags framförde Rage sin låt live på BBCs Radio5, och det hela avslutades med att programledaren fick tona ut när de nådde slutets "fuck you, I won't do what you tell me" och ursäkta sig till lyssnarna med förklaringen att bandet lovat att censurera sig själva.
Och i gårdagens The Sun på "page 3" hittar jag också då bilden på Katie (som inte alls ser ut att frysa). Bildtexten med rubriken "news in briefs" (bara det) säger "Katie var upprörd över att Rage Against the Machine hade vunnit slaget om Christmas No1. Hon säger 'Jag tycker inte att en sång med titeln Killing in the Name är särskilt festlig. Julens listetta skall värma inombords, inte var fylld med fula ord.'"
Jag håller med, min juletta är Alf Robertsons Mitt land, tack Norddan.
När jobbet går skit, studierna åt helvete och när man måste låna pengar till julklappar. När roten till allt ont (läs kvinnor) gör så man tvingas supa sig halvt fördärvad. Och det ändå inte hjälper. Alls. När man genomlider hela 2012 (filmen) och konstaterar att istället för att göra en skitdyr skitfilm om jordens undergång så kunde man använt budgeten till att rädda världen från fattigdom. När man blivit så gammal att de inte ens ber en att legitimera sig på Systembolaget längre. När det inte finns några tvättider dagarna innan jul. När det heller inte finns några tågbiljetter för en verklig summa pengar dagarna innan jul. När man kommer hem extremt trött 04:30 en måndagsmorgon och upptäcker att nyckeln till porten slutat fungera (och i samma veva även mobiltelefonen) och man tvingas åka buss i tre timmar genom hela stan för att inte frysa ihjäl i massa minusgrader. När chauffören för samma buss - utan att meddela - byter linjenummer och beger sig så långt utanför stan att man måste byta buss tre gånger för att komma hem igen. Endast för att upptäcka att dörren fortfarande är låst och man vackert får vänta ytterligare en halvtimme i -10°. Då kan man hålla sig för skratt. Då kan man fanimej i helvete hålla sig för skratt.
Men. Det är vid sådana tillfällen man måste tänka att det alltid kunde vara värre. Man kan till exempel trilla av pinn. Som countrylegenden Alf Robertson gjorde förra året. Blott 67 år gammal. Efter ett hårt liv kantat av flera hjärtinfarkter och strokes så gick det till slut inte längre. Göteborgs finest gick ur tiden på julafton för snart precis ett år sedan. Men vilken låtskatt han lämnade efter sig. Låtar fyllda av arbetarrealism. Om Gud, sprit och kvinnor och allt däremellan. Alltid levererat på ett brutalt ärligt, helt oefterhärmligt sätt. Det går inte att komma ifrån att, oavsett om man skrattar åt, eller gråter med, så var Alf väldigt lätt att älska.
Den här låtskatten jag nämnde kräver ju såklart en skattkarta. Den finner ni här.
Vill ni hellre ha julmusik än västkust-country till julstöket så får ni vackert söka er någon annanstans. Till Sonic Magazine exempelvis. Eller så spelar ni bara Phil Spectors julskiva på repeat. För det blir liksom inte mer jul än så.
Nu går jag i ide. Väck mig 21/12/12, strax innan 11.
PS. På tal om Frusciante och lämnandet av RHCP. Här har vi en grabb som lämnat sitt band The Verve minst tre gånger. Det här är en sprillans ny video från Richard Ashcroft med låten England från The Journeys (en kort film om traficking) soundtrack
Antingen har det ploppat upp ganska många irrelevanta musiknyheter under veckan eller så är det jag som varit ovanligt lat och ouppmärksam. Men here goes det lilla viktiga jag snappat upp i alla fall.
Tidigare i år hade The White Stripes dokumentär Under Great White Northern Lights premiär på Torontos filmfestival och nu har tillhörande DVD-box fått releasedatumet 16 mars, samtidigt som myspace-klippet ovan visar en helt ny live-video för låten Let's Shake Hands. Trailern till dokumentären kan ni se här. Kort, hårt och säckpipor - fuck yeah!
Sedan har vi ju en annan essentiellt viktig grej. John Frusciante har "ändrats" och lämnar därför Red Hot Chili Peppers. Förvisso säger han att han lämnade redan ifjol, men det är i alla fall officiellt en nyhet. Och jag känner spontant så här - fan vad spännande! Verkligen på tiden. Här, lyssna.
Några få övriga nyheter i korthet: BRMC kommer att släppa nytt album i mars. Public Enemy sägs också jobba på nytt men letar febrilt investerare - bland sina fans. Robyn har gjort sin första remix någonsin under namnet Rakamonie på El Perro Del Mars hit Change of Heart, och den kan du grabba tag i här.
Vårt race att komma ikapp med de tidiga spellistornas youtubebonusar fortsätter. Turen har kommit till den allra första spellistan vi gjorde på Gorillazine för snart tre månader sedan. Den var ju, som ni kanske minns dedikerad till Nicke Andersson och hans val av covers i olika konstellationer och gosse, det finns en hel del att välja på. Men det här är nog ta mig tusan det absolut bästa. I Hellacopters-version (b-sida på 7"singeln "Hey") mycket snabbare, men aldrig lika tuff som originalet. Och absolut aldrig lika tuff som i den här liveversionen. En snabb titt på maraccas-mannen (som påminner extremt mycket om Jeff Lynne) och ni vet att det är sant.
För övrigt så låter Nickes nya projekt Imperial State Electric riktigt bra. Lite som Cheap Trick möter Paul Stanley solo.
Jag frångår min egen sanning en smula i och med det här liveklippet från 2003. Jag berättade ju i mitt förra inlägg att postrocken typ dog ut vid sekelskiftet och det var en sanning med modifikation. Postrocken dog inte mer än att termen till slut blev så urvattnad att den blev direkt oanvändbar. Explosions In The Sky är dock (trots att de inte ens var påtänkta när genren frodades som bäst) ett sånt där band som inte kan benämnas annat än som ett band som verkligen rockar post. Episkt, bombastiskt och svårmodigt är i alla fall i min bok klara värdeord för vad som brukar stämplas för postrock.
Ett intressant fakta om Explosions In The Sky är att deras album "Those Who Tell the Truth Shall Die, Those Who Tell the Truth Shall Live Forever" släpptes precis dagarna innan 11 september-attentaten och hade ett omslag prytt av ett flygplan med texten "This plane will crash tomorrow.". Tillsammans med bandnamnet och martyrvibben i titeln blir det väl kusligt.
Men, jag ska inte "terrorisera" er vidare med det där p-ordet (eller något annat ord heller för den delen). Den här katten signar ut. Godnatt.
En liten kort nyhet till. Svenska bandet Symfoniorkestern vill att vi ska ladda ner deras EP Tänd eld på dig själv, helt gratis. Tänk lite Slagsmålsklubben uppbackad av just en liten symfoniorkester, och så drar du ner tempot som bara den. EP:n har du här
Ja, det blir gammalt men ändå nytt igen. Elliot Smith är ju tyvärr inte med oss längre, men lever i allra högsta grad kvar genom sin musik, och nu ska hans tidiga alster Elliot Smith (självbetitlat alltså) och Either/Or genomgå remastering och släppas på nytt den 6 april. I samband med denna nyhet bjuds vi nu på ett tidigare osläppt spår kallat Cecilia/Amanda, som spelades in 1997. Det ska tydligen vara en omskrivning av Stranger than Fictions (Smiths jättegamla band) Time is Ours Now, men det spelar väl egentligen mindre roll. Huvudsaken är att man blir så där musikdeppig som konstigt nog kan vara skönt ibland
Okej, jag antar att det är helt irrelevant, men varje gång jag hör uttrycket "postrock" börjar jag omedelbart nynna på ledmotivet till Postman Pat. Det är väl inte så konstigt egentligen, eftersom själva ordet post går igen i båda. Men förutom att min hjärna skapar nervbanor som knyter dem samman, har de inget med varann att göra. Postrock (som veckans spellista tematiserar kring) är blott en samlingsterm för 90-talets experimentella rockscen. Ingen brevbärarmusik alltså.
Egentligen är det väldigt konstig genre-matematik. Att stoppa allting som är lite svårtillgängligt under en tidsperiod (c:a 1994-2000) i samma fack och kalla det för efter-rock. Men det låter bra att säga. Postrock. För att ändå försöka skönja en röd tråd i vad som utgör genren, kan man väl säga att det ofta är krautigt instrumentalt och ofta tämligen melankoliskt och ödesmättat. Men istället för att beskriva vidare hur jag tycker det låter kan ni ju lyssna här själva.
Till sist. Eftersom snön har fallit hela dagen här i Stockholm känner jag mig lite extra vinterhärlig och därtill lite poetisk, så jag avrundar med en dikt. Varsågoda:
Snön ligger vit på taken, men det gör detsamma Jag måste bara ut och kasta snöboll på en lattemamma
P.S Bilden ovan är ett julkort som jag har lånat från Ubbes Hemsida. Underbart tokigt initiativ. D.S
Humöret har väl inte varit på topp senaste veckan. Det har varit mycket lo-fi, sjukdom och depp på Gorillan. Jag avrundar veckan med berättelser om folkmord och etnisk rensning. Nya tag nästa vecka?
För någon vecka sen, efter en lång kväll med för mycket kött och inte tillräckligt många caipirinhas, snubblade jag på nätet över en trailer för filmen Don't Think I've Forgotten (Cambodia's Lost Rock and Roll). Eller om jag först snubblade över filmen om Los Angeles-bandet Dengue Fevers turné i Kambodja (Sleepwalking Through the Mekong). Efter allt kött var det lite suddigt, jag snubblade lite varstans. Vad som däremot var glasklart var att jag snubblat och ramlat i något alldeles underbart och jag "ramlade kär i nån som inte ens vet vem jag är".
Vet inte om det var caipirinhas och Brasilien som fick mig att tänka på Håkan men han har naturligtvis inget med det här är att göra. Det här inlägget handlar naturligtvis om Kambodja och den stundtals geniala, progressiva pop- och rockmusiken som spelades där under sent 60- och tidigt 70-tal.
Kambodja har historiskt sett många likheter med sin granne i söder, Vietnam. Men på 60-talet då Vietnam som alla vet låg i krig med USA influerades en stor grupp Kambodjanska musiker av amerikanarna på ett helt annat sätt. Bland annat genom att lyssna på militära radiosändningar tog de till sig musiken som kom att forma popmusik i västvärlden för många år framöver och gjorde den till sin egen. Och sättet de gjorde det på är helt fenomenalt.
Artister som Ros Sereysothea och Kambodjas Elvis, Sinn Sisamouth (båda på bilden ovan), blandade västerländsk popmusik och traditionell kambodjansk musik med en otrolig självklarhet.
"Det finns ingen tvekan om att musikerna på [samlingsskivan] Cambodian Rocks inte bara lyssnade på västerländsk rock och R&B utan även bemästrade genrerna. Det finns en lång tradition inom Kambodjansk populärmusik att som sångare retas med publiken och den lekfullheten är uppenbar på Cambodian Rocks. Det finns även en väldigt tydlig självmedvetenhet i sångerna och texterna som med glimten i ögat går igen i många moderna japanska band."
The Horse Drawn Zeppelin har även lagt ut en samling med Kambodjansk pop och garagerock för gratis nedladdning. Samlingsskivan som nämns i citatet finns även den att ladda ned gratis.
Att hitta den här musiken på skiva är annars ganska svårt och det beror naturligtvis på att artisterna med stor säkerhet alla dog under mitten av 70-talet. Alla som hängde med på historielektionerna eller för all del bara sett filmen Killing Fields vet också varför. De kambodjaner som inte avrättades mer eller mindre omdelbart av Pol Pots röda khmerer dog ofta till en följd av hans sociala ingenjörskonst.
Hursomhelst, det känns som vi bara skrapat lite på ytan hittills. Jag kommer med största säkerhet återkomma till de här artisterna med flera vid ett senare tillfälle. Tills dess, lyssna på musiken och gräv vidare själv (tipsa oss gärna om eventuella guldkorn du snubblar över). Filmen Don't Think I've Forgotten klipps just nu i New York och Dengue Fevers DVD och CD/LP finns att köpa på deras hemsida.
Brittiska The Guardian publicerade i veckan nyheten att regissören Steve McQueen (nej, inte den Steve McQueen naturligtvis) kommer att regissera en dramatiserad skildring av Fela Kutis liv. Filmen kommer till viss del baseras på Michael Veals bok på samma ämne, Fela: The Life and Times of an African Musical Icon.
Så länge Will Smith inte spelar huvudrollen tror jag det här blir toppen.
"Vafalls, det där är ju inte YouTube!" tänker gubbarna nu och sätter sin Zoegas i vrångstrupen. Nej, jag tänkte vi skulle pröva lite nytt. Vimeo känns fräscht och högkvalitativt. Precis som låten vi hör, där Feist gör en cover på Skip Spence 40 år gamla låt Weighted Down för Becks skojiga projekt Record Club. Så gammalt, men ändå så nytt. Sånt gillar vi!
Om vi fortsätter på temat "gammalt blir nytt" så kan jag även meddela att Kasabian tänker göra en platta som låter som Dark Side of the Moon. Vad tror ni om det? Hiss eller diss, flipp eller flopp, bra eller anus och så vidare?
För övrigt i korthet: jag gillar faktiskt Joel Alme i allmänhet och hans nya singel You Will Only Get It Once i synnerhet. Jag gillar också Massive Attacks nya konstporr-video. Jag längtar efter 2010 för då släpps ny skiva från The Avalanches men även från väldigt många andra bra artister/band såsom Hot Chip, Yeasayer, MGMT, LCD Soundsystem, Spoon, Vampire Weekend och The National för att nämna några. Och så Massive Attack förstås. Fast mest längtar jag nog efter The Avalanches. Lyssna och/eller ladda ner den 23 minuter långa teasern Brains så förstår ni säkert varför.
Idag ska, enligt nya schemat, vara min dag för reflektion. Eller för att skriva något roligt, spännande eller bara någonting med en gnutta substans. Till exempel skulle jag kunna berätta en crazy historia om hur jag knäckte en anrik Gearfest-klenod i tre delar förra veckan. Eller mina funderingar över om alternativmusiken flyttat in i tv-soffan och blivit folklig. Eller bara räkna ner inför Idolfinalen ikväll. Kanske sätta lite plus och minus på de två finalisterna, som en kvällstidningsjournalist skulle ha gjort.
Men det kommer jag inte göra. Inte idag. På grund av saker som jag heller inte tänker skriva om har jag tappat lusten. Kanske kommer den tillbaka, kanske inte, men just nu vill jag bara lyssna på Jason Molina och hålla käft.
P.S. Om någon vill fylla mig med lust på flaska går det utmärkt att knacka mig på axeln när Those Dancing Days spelar på Debaser Medis ikväll (gratis inträde innan 22:00). D.S
Följer upp Norddans dödslista med en "video" från sjuksängen där jag ligger dödsförkyld. Så fruktansvärt passande. Istället för att söka sympati önskar jag er i det här fallet samma, eller ett marginellt värre, öde.
Citationstecknen runt video indikerar i det här fallet att ni inte får se några rörliga bilder utan ett statiskt skivomslag. Men så är livet efter döden tror jag - statiskt och svart med dödskallar.
Jag ska vara ärlig och säga att jag inte vet särskilt mycket om Kid606, mer än att jag lyssnat lite sporadiskt efter att ha norpat albumet Kill Sound Before Sound Kills You från Ace hårddisk för hundra år sedan. Men hur som helst, jag älskar väldigt ofta electro och Kid606 har i dagarna släppt en ny EP med det fräna namnet Dance with the Chorizo. På den blandas denna ofta älskade electro med bland annat dubstep, minimal techno och ska, vilket ofrivilligt för oss tillbaka till genrer. Men jag ska inte tjata mer om det. Jag tycker istället att ni ska gå in här och provlyssna på EP:n. Korvfest!
Oj, vilken underbar punklista från Norddan! Här kommer lite liknande och sprillans nya grejer. Det är trash-trion Harlem från Austin i Texas som via Matador Records låter meddela att de ska släppa ett album som heter Hippies i april. När exakt det seglar över Atlanten till oss vet jag inte, men skivan kommer säkert att finnas på Spotify då någon gång i alla fall. Så 6 april kan ni ju hålla utkik. Bjuder på mp3:a gör man också, som passande nog även den vidrör ämnet döden. Ännu ett långfinger till gubbgenerationen (och Norddan Fox då) från oss unga som fucking förkunnar att punken i allra högsta grad lever.
Om det här nu verkligen är punk. Eller garage eller indie eller alternative eller lo-fi eller ens trash, som bandets Myspace faktiskt säger. Jag blir inte klok på genrer överhuvudtaget. Överlåter det till gubbarna
I sedvanlig ordning är måndag spellistedag här på Gorillan. Eller ok, det kanske inte varit så speciellt ofta tidigare, men det har åtminstone alltid varit tanken. Och från och med nu kommer det vara så också. Vi har nämligen (efter tunga överläggningar på redaktionen) kommit fram till att att punken är död och att vi därför måste börja sålla oss i ledet med scheman och rutiner o allt vad det heter. No more mäsk i parken och leva för dagen och istället fram med dresskod och ambitioner.. Nä nu ljög jag, punken är såklart inte död, men det kan nog ändå vara en bra sak att införa. Inte minst för er läsare. Hädanefter slipper vi ju alla den hysteri och förtvivlan en försenad spellista kan medföra. Så, spellista = måndag. Glasklart?
Musiken den här veckan är en direkt reaktion mot senaste veckors spellistor. Ett tonårigt fuck you-finger till den vuxna generationen om man så vill. Och eftersom jag själv har stått för både gubbandet och nu det här, så pekar jag väl egentligen bara finger åt mig själv. Men det må så vara. Nu blir det i alla fall ungdomligt skrän på hög nivå! En lista späckad med Lo-fi, garagepunk och allmänt stökiga tongångar finns för lyssning precis här.
Och just ja, för att göra det lite mer spännande kretsar den kring döden och efterlivet. En enkel biljett till helvetet närmare bestämt.
Det här är en försmak om vad som komma skall nästa söndag när efterverkningarna av brasilianska julbord och infekterade köttsår avtagit. Håll till godo.
Då har det blivit lördag och dags för mig att sammanfatta veckans musiknyheter. Jag är lite sen, det medges, men klockan visar i skrivande stund 23:56 och lördagar fortsätter väl åtminstone till klockan två, eller vad säger ni party people?
Detta är ju en ny företeelse på Gorillazine så om någon någonstans har några synpunkter på hur jag ska lägga upp det hela, kommentera mera! Jag tänkte i alla fall rabbla upp musiknyheter i min personliga viktighetsordning. Vi börjar med videon som visar Dust Bunnies cover på Bobby Darins låt "Dream Lover". I den har man samplat Jesus and Mary Chain, The Paris Sisters och Kenneth Anger, och det ska vara någon slags hyllning till den sistnämnde. Mer än så vet jag egentligen inte, men riktigt gött är det ju hur som helst.
Next in line finner vi indiepop! Här i form av svenskarna Shout Out Louds, som i dagarna släppte ny video och mp3 till låten "Walls". Gå in på deras hemsida och kolla det ut! Mp3:an är gratis.
På tredje plats i mitt nyhetsflöde har vi julen. Det är tydligen redan dags för artister att börja släppa jullåtar och till min stora förvåning så gillar jag det jag hittills hört (julkrafs är annars inte min grej. Verkligen inte alls). The Killers har släppt en video (med Luke Perry av alla människor i spetsen) som är hälften jullåt och hälften välgörenhetslåt för aidsforskning, Microfilm släppte en jullåt från ifjol på nytt och bjuder på den här, och sist men inte minst så har Sofia Talvik gjort en riktigt hyfsad snö-låt med en massa musiklärare som också den kan laddas ner gratis (här). Bra julsaker över lag lite överallt, men då har jag ännu inte hört Lady Gagas bidrag "Christmas Tree".
Det sista jag tänkte göra är att bjuda på en remix av Strange Maps på The Bear Quartets härliga låt "Carry Your Weight". Bara så där, ni har den här
Diamond Dogs - med sångaren Sulo i spetsen - har spelat gubbrock rätt så länge nu. I typ 20 år till och med. Så Sveriges eget Black Crowes torde kunna det där med powerriff och happy-go-lucky-attityd vid det här laget. Och just därför är de också veckans Youtubebonus till spellistan. Vidare motivering känns ganska överflödig.
P.S Eftersom det inte framgår på Youtube så kan jag berätta att låten som spelas heter "Every Little Crack" och finns med på albumet "Too Much Is Always Better Than Not Enough" från 2002 D.S
P.P.S Och vill man se dem live så ska man bege sig till Göta Källare i Stockholm 16:e december D.S
Såhär i dagarna runt Karl XII:s dödsdag (30:e november) vill man ju gärna visa sin uppskattning för vårt kära fädernesland lite extra. Men det där med att klippa håret väldigt kort och åka till Lund för att göra scouthälsningar i lemmeltåg känns inte alls så genomtänkt, så vi tänkte göra det på ett lite trevligare sätt. Närmare bestämt med en helsvensk spellista. Eller ännu närmare bestämt: en helsvensk boogierocklista!
Ja, eftersom det var så roligt förra veckan att få välja och vraka och fullkomligt vältra sig i ölmagad Chuck Berry-rock gjorde vi helt sonika en fortsättning på temat. Dock visade sig del II i serien - som lika gärna skulle kunna kallas "Musik som farsan också lär gilla" - vara väldigt mycket svårare att få till. Utan att gå in på detaljer kan vi bara konstatera att Spotify inte är komplett. Men skam den som ger sig! En lista blev det till slut, om än en ganska brokig sådan.
För att mota genre-puritaner i grind så är jag snabb med att berätta att få artister i listan egentligen fyller kvoten för vad man skulle kalla boogierock-utövare. Likväl har samtliga i listan någon gång valt att den vägen vandra, så det är vad vi tagit fasta på i den här playlisten.
Mer YouTube och denna gång i anknytning till saxlistan. Ni minns väl? Spotify-listan vi publicerade någon gång i oktober på temat saxofon, världens kanske coolaste instrument efter elgitarren.
Världens kanske coolaste kille, Fela Kuti, uppträder i det här klippet på Luna Nite Club 1971. Hands up alla som tror han fick ligga efter spelningen! Om Fela som tragiskt nog dog som en följd av AIDS 1997 finns det mycket att säga (bland annat att hans begravning följdes, på plats, av över en miljon människor). Men vi låter tillsvidare musiken tala för sig själv.
Den här videon hittade jag via bloggen With Comb & Razor som, dessvärre, uppdateras än mer sparsamt än vår men bjuder på en hel del fantastiska tips i anknytning till Nigeriansk musik.
Jag tänkte försöka härleda det här till gaylistan och tänkte väl lite i banorna att alla bögar gillar ju shopping. Det är ju å andra sidan ganska fördomsfullt (och kanske fel). Sen så tänkte jag att man helt enkelt döper om låten till Shopping Bög men det blir ju helt vansinnigt fel. Räddar mig med att en The Penetrators-sökning på Google ger en del relevanta träffar...
Slår två flugor i en smäll såhär på kvällskvisten och ger en liten enkel förklaring till vad boogierock egentligen är tillsammans med ett bonusklipp från Youtube i form av ett liveframträdande av brittiska Foghat anno 1973.
Honey Hush som spelas i klippet är kanske inte ett klockrent val för att påvisa urtypen av boogierock (snarare mer åt heavy metal-hållet), men den råkar vara så bra att jag inte kan låta bli. Och Foghat är ju faktiskt klassat som ett boogierockband. Låten från början är inspelad av "The Boss of Blues" Big Joe Turner 1953 men det är snarare Johnny Burnettes singelsläpp av Train Kept-A-Rollin' tre år senare, där Honey Hush är b-sida, som Foghats version är sprungen ur. Oavsett ursprung så är det en löjligt bra låt.
Men vad är då boogierock? Till att börja med, ungefär det tuffaste ordet jag vet. Så om jag fick välja skulle allt jag gillar vara boogierock. Men nu är det ju inte så. Det är kort och gott en benämning 70-talsband blev stämplade med när dom fick för sig att spela bluesrock lite snabbare och enklare, utan flummet som annars hör genren till. Gärna i shuffle-tempo och med en känsla av att någon precis ringt i den sorglösa supa- och svinaklockan. För att göra det ännu tydligare: ungefär precis som Status Quo.
Några vanliga företeelser som lätt kan blandas ihop med boogierock men som egentligen är något helt annat: #Boogie-Woogiemusik. Ungefär som rock'n'roll fast innan det fanns några elgitarrer. #Boogie-Woogiedans. Att dansa som man gjorde på 50-talet. #Boggivagn. En sån där husvagn med fyra hjul som väcker avund på campingen.
Nu blir det fulrock för hela slanten! Inte minst för att vi råkar vara barnsligt förtjusta i powerriffande 70-tal men även för att verkligen cementera just hur gubbig den äldre generationen på Gorillan är. Och ja, det är lite sent i veckan för spellistan, men svinflunsor, regelrätta fylleslag, kärleksbestyr, Chromeo på Marie Laveau och givetvis SVT:s sändningar av Stockholm Horse Show har kommit emellan. Som att ni läsare aldrig har glömt tid och rum när det varit hästhoppning på tv. Deal with it!
Jag återkommer förhoppningsvis med en checklist för vad boogierock är och inte är lite senare ikväll men nu ska jag gå och se ett sådant där rockband på Mosebacke.
- Vad fan hände? - Ny musik! Från tjugo... hundra... NIO!
Vi har rekryterat en medlem av den yngre generationen så att jag och Norddan kan få skriva om vår jävla gubbrock i fred. Tacka o ta emot, på köpet får ni en spellista signerad Lil' Bro innehållande låtar som lever upp till hajpen: v. 47 - Det blir hajp av alltihopa
Årets mest hajpade album. Känns det intressant? Ja eller nej, jag berättar i alla fall. Årets mest hajpade album är Beach House - Teen dream. Punkt. Teen dream är indiepopduon från Baltimores tredje album. Årets mest hajpade alltså. Men vad är storyn? Jo, albumet släpps inte i år. Vi får vänta ända till den 26 januari för att se om det verkligen är så jävla hajp som den hajpade musikbloggvärlden påstår. I flera månader har jag läst "ooh, it’s soo epic" eller "the best album I’ve heard for years" etc. etc. Känns som att risken för kraschlandning är ganska överhängande.
Albumet kommer i snygg förpackning dock, med en DVD innehållande en video för varje låt! Varje video producerad av helt olika producenter. Oerhört påkostat. Själva musiken då? Jo, den är fin. Inspelad i en kyrka som den är, och producerad av Chris Coady som tidigare jobbat med TV on the Radio och Yeah Yeah Yeahs med flera. Några låtar har hörts på diverse livespelningar i Norge bland annat eller genom läckor. Att det är bra råder det ingen tvekan om, men att det skulle vara årets bästa album vetefan.
Vad är det egentligen som skapar en hajp? Pitchfork? Hypem.com? Att man kommer från Baltimore? Hur länge kommer Beach House-hajpen egentligen orka hålla på när albumet är flera månader bort? I slutet av januari vet vi.
Eftersom jag själv är vegetarian kändes det aningen olustigt att uppmuntra er, ack så godtrogna läsare att springa till närmsta slaktare och köpa fläskkotletter för att kunna laga köttgrytan som ni fick recept till i senaste spellistan. Det går faktiskt att göra grytor utan kött, så det så. För att inte älta det här vidare hänvisar jag istället till plats 295 på Rolling Stones "The 500 Greatest Albums Of All Time"-lista. Även om jag inte ens tycker att det är en speciellt bra skiva.
Hur som helst, för att visa er hur bra det kan bli om man som artist/band följer en vegetarisk kost får denna veckas bonus till spellistan bli en makalöst vacker låt av The Kills. Både VV (Alison Mosshart) och Hotel (Jamie Hince) som utgör duon, är vegetarianer. Att låten i sig inte har något med kosthållning att göra eller ens följer det dansanta temat låter jag falla under radarn.
Som många av er läsare säkert har anat så har målet med Gorillazine redan från starten varit att ta steget upp som Sveriges viktigaste matblogg. Även om vi tagit några omvägar via allmänt musikpladdrande så är vi nu till slut framme vid målet: En blogg med idel sköna mat-recept!
Okej, det där var kanske inte helt sant men dagens inlägg handlar i alla fall om mat, om än i musikform. I give to you veckans spellista: v. 46 - Det blir köttgryta av alltihop
För andra veckan i rad tar vi vägen genom köket i jakten på den perfekta (så bra det nu kan bli med Spotifys utbud) spellistan och nu står gammal hederlig svensk köttgryta på menyn. Nu vet förstås inte jag hur ni tänker när ni hör ordet köttgryta, men jag vet att jag i alla fall bara måste dansa! Därför maler bpmtrumman denna gång likt en köttkvarn och spänner över allt från moog-disco, electro, techno och lite oväntat kanske, norsk noise.
Knyter ihop hundpåsen med denna guldklimp. Butthole Surfers balanserar ofta på gränsen till det plojiga men ibland blir det både lite plojigt och helt rätt. Underdog kommer från samlingsskivan Saturday Morning's Greatest Hits från 1996. Skivan innehåller tolkningar av signaturmeoldier till olika tecknade barnprogram av bland andra Ramones, Violent Femmes, Matthew Sweet och förstås Butthole Surfers.
Kul grej, men skivan man tvingas köpa tillsammans med "snuggien" är fenomenalt dålig. Inte bara Lil Wayne-samarbetet på rent ut sagt stötande Can't Stop Partying utan hela kalaset. Det kan vara ett internt skämt eventuellt. Skivan alltså.
Om du råkar bo i Washington, Virginia eller andra till synes slumpmässiga delar av USA finns chansen att du redan råkat på barnprogrammet Pancake Mountain via lokalkabeln. Om inte, så har du kanske precis som vi råkat på denna sensation på YouTube. Om inte, här är världens kanske kreddigaste barn-TV som under åren tagit emot gäster som White Stripes, Undertones, Buzzcocks, George Clinton, M.I.A med flera och förstås The Melvins. Mycket nöje...
Som rubriken lyder så har vårt senaste (och såhär i efterhand, alldeles för pretentiösa) försök till spellista varit allt annat än lyckat. Vad det var för pretto-tema som fällde krokben på Gorillan - och gjorde så att han ramlade över delaypedalen och blev försenad - tänker jag inte tala om men jag kan däremot berätta att vi nu har en mycket bättre, och inte minst matigare lista att bjuda på.
Vad temat är? Ett pannkaksrecept såklart. Hur mycket ni ska ta av varje ingrediens har vi dock ingen aning om. Höfta lite så blir det nog bra.
Blir ni ändå inte mätta så startar vi ikväll också upp ett litet tillägg till våra playlists i form av ett youtube-klipp på samma tema. Eftersom detta påfund är sprillans nytt här på Gorillan och för att vi gillar att vara konsekventa, så kommer vi komplettera de gamla spellistorna med var sitt litet youtube-örhänge så snart vi finner något passande. Ace, take it home!
Jag har varit lite dålig på det här med bloggande på sistone. Så jag antar att det är hög tid att fatta svärdet (eh pennan) och slåss för en bättre värld. Men då undertecknad för tillfället befinner sig i det gamla pojkrummet i föräldrahemmet, sorglöst hamrandes på en NES-kontroll som vore jag mjölktandsgammal igen - med föräldrar som muttrar vuxenbesvikelser någonstans ifrån köksregionerna - känns det enormt forcerat att försöka sig på något inlägg a la dagsaktuella ting eller ens något med en gnutta vuxet allvar. Det går bara inte.
Istället får det bli en dos ögongodis i form av nederländska fusion-rockarna Focus framträdande på Gladys Knight Show någon gång 1973. Focus framför deras enda riktigt svängiga låt Hocus Pocus med en energi som är minst sagt påtaglig. Och sångaren Thijs van Leer siktar på guldmedalj i minspels-OS samtidigt som han både joddlar och visslar; spelar tvärflöjt och orgel och någonstans även hittar höga c (typ). Allt blir såklart buskis, men vem har sagt att rock måste vara finkultur?
Just ja, eftersom metalbandet Helloween gjort en cover på just den här låten så antar jag att vi i och med detta också inviger Halloween-firandet på allvar. Så...Bu!
- Hej, mitt namn är Ace och jag är saxofonistist... - Hej Ace! - Jag började experimentera med saxofonlåtar i mitten av nittiotalet efter Rocket from the Crypts Scream Dracula Scream, sedan dess har jag säkert lyssnat på minst en i veckan. - Woop-woop-woop-woop...
Veckans Spotify-lista består av tio saxiga underverk: v. 44 - Saxigt
På engelska BBC är Jools Hollands (Squeeze-keyboardisten) program Later... With Jools Holland lite utav en institution. I en manegeliknande studio klämmer fem akter in minst lika många framträdanden, live i direktsändning, på 30 minuter. Det senaste programmet sändes igårkväll och precis så här bisarrt kan det bli.
Yoko Ono som mest påminner om en förvirrad gammal tant (för att hon är en förvirrad gammal tant antar jag) räcker Basement Jaxx en hjälpande hand på deras nya singel Day of the Sunflowers (We March On). Jag tycker nästan lite synd om henne. Vore det inte bäst om hon stannade hemma och löste korsord, eller kanske oroade sig för vädret lite? Hursomhelst är videon ovan bland det mest underliga jag sett sedan Östen Warnerbring sjöng på svensk TV kompad av Entombed.
Jag tycker inte synd om Miike Snow som framträder i samma program. Precis som många manliga "rocksångare" före honom är han så fruktansvärt ängslig så att han bara måste ha en gitarr i knät på scen. Det finns inte en chans i världen att någon kan urskilja mer än ett oerhört svagt gitarrljud i det här framträdandet. Släpp sargen, eller i det här fallet gitarren, och bara sjung. Eller för all del, skruva upp volymen.
Eller om det är tvärtom, det blir lite snurrigt. På Stockholm Prides hemsida kan du sedan någon vecka tillbaka testa exakt hur "straight" din Spotify-lista är.
Kampanjen uppmärksammades av Dagens Nyheter och jag förstår personligen inte riktigt poängen. Om tanken är att kampanjen (som i rättvisans namn naturligtvis först och främst är en PR-kampanj) skall få oss som lyssnare att ifrågasätta heteronormen inom musiken är det ju inte helt lyckat att låta det hela vara så fruktansvärt förutsägbart.
Hursomhelst, vi har arbetat fram en avancerad queer-algoritm, matat in variablerna förutfattade meningar (X) och rockmusik (Y). Resultatet är en spellista bestående av 100% HBT-artister som är 100% straight.
Poängen? Varken rockmusik eller sexualitet är särskilt förutsägbart, ibland.
Fy fan vad jag mår illa. Blir en snabb genomgång av facit och sen går jag tillbaka till sängs och tycker synd om mig själv.
Svaret på förra veckans Spotify-gåta var kanske så här i efterhand lite långsökt. I alla fall med tanke på antalet rätta svar (0). Men det handlar naturligtvis om människans bästa vän - hunden.
Låt nummer... 1. Seven Years - The Impressions (sju år = ett hundår) 2. Long Cool Woman (In a Black Dress) - The Hollies (från filmen Amores Perros, eller Älskade hundar på svenska) 3. Roll over Beethoven - Chuck Berry (känd filmhund) 4. Stuck in the Middle With You - Stealers Wheel (från Tarantinos De hänsynslösa eller Reservoir Dogs) 5. Amoreena - Elton John (från filmen Dog Day Afternoon med Al Pacino) 6. Sweet n Sour - JSBX (från albumet Plastic Fang) 7. Store Bought Bones - The Raconteurs 8. Home is Where the Herd Is - Bergman Rock (a.k.a Bob Hund) 9. Otto -The Replacements (Otto är också namnet på Schassens hund i Knasen) 10. Poodle Rockin' - Gorky's Zygotic Mynci
Efter att ha gått över till dåtid har vi blivit lite förvirrade i Gorillalägret. Vi trodde helt enkelt att det fortfarande var måndag, och att vi därmed var helt i linje med veckans viktigaste punkt på schemat: Spotifylistan. Men så var det ju inte alls, det är ju faktiskt tisdag och vi får vackert placera oss i skamvrån och tänka över vad vi egentligen ställt till med.
Anyhoo, den här veckan tar vi upp ett tämligen olustigt tema i vår playlist, nämligen missförhållanden i förhållanden. Låtar och artister som anknyter till detta tema utgör spellistan som vi valt att lite kryptiskt döpa till "Sånger från andra våningen". Kan ni lista ut varför så får ni en guldstjärna i kanten.
Och om någon tror att vi har missat Papa Dee och hans tolkning av "The First Cut Is The Deepest" så är det inte fallet. Han blev helt enkelt bortsållad. Bättre lycka nästa gång säger vi också till Anal Cunts "I Convinced You to Beat Your Wife on a Regular Basis" och andra lågvattenmärken som inte gick hela vägen.
Förhoppningsvis kommer Ace presentera facit över förra veckans spellistetävling lite senare ikväll tillsammans med eventuell vinnare, så håll utkik!
(psst..vi har inte gått över till dåtid på riktigt, det känns bara bättre att bortförklara vår lättja på det sättet)
Efter att ha spenderat en hel morgon i Italodiscons tecken känner jag mig manad att visa upp mitt bästa fynd: ett klipp med den förtjusande Isadora Juice från programmet Lena Maria Show som sändes från Malmö 1980-81.
Om den italienska discodagsländan Isadora Juice (vilket enormt gladporrigt namn förresten) finns inte mycket information att tillgå överhuvudtaget så jag nöjer mig med att konstatera att hon är duktig på att mima. Om Lena Maria Show däremot kan berättas att det leddes av Lena-Maria Gårdenäs-Lawton, sångerska i Jerry Williams kompband Roadwork och en av huvudrollsinnehavarna i filmen Repmånad. Förutom att husera obskyra Italo-akter så hade showen även uppträdanden från dåtida storheter som Eddie Meduza, Robert Palmer och Kim Wilde. Just Eddie Meduzas framträdande av "Hakan" är i en klass för sig, iklädd en mask som borde göra självaste Gerard Depardieu avundsjuk sjunger han om hur han, med hjälp av hakan håller gården ren. Allt ackompanjerat till riktigt trött gubbrock. Högst sevärt!
Jag tror jag baxnar, trillar av stolen och kanske är det även så att löken börjat blomma. För er som missat det har Kiss i dagarna släppt ny platta och - hör och häpna, den är inte usel! Inte heller dålig utan faktiskt till och med lite bra! För mig, som väldigt tydligt har för vana att belysa (på bästa näsan-i-vädret-manér) att Kiss faktiskt bara var bra fram till Dynastyplattan 1979 kommer Sonic Boom som ett slag på fingrarna.
Att Paul "The Starchild" Stanley och Gene "The Demon" Simmons vid 57 respektive 60 års ålder lyckas göra något så vitalt och rått som Sonic Boom kan bara sammanfattas som smått sanslöst. Uppenbarligen har inhopparna Tommie Thayer och Eric Singer haft god inverkan på de bägge råkapitalisterna för såhär bra har det inte låtit på säkert 30 år. Och inhopparna själva gör bra ifrån sig med både sång och låtskrivande. Faktum är att Thayer, i egenskap av Ace Frehleys efterträdare, låter mer Ace i sitt gitarrspel än han själv någonsin gjort med sin komet. Att de sedan blivit påtvingade Frehleys och Criss smink är väl sådär halvsmart ur fan-synpunkt, men frågar man demonen finns det säkert någon lukrativ förklaring till det också.
Okej, vi samlar oss lite nu. Sååå bra som jag kanske låtit påskina ovan är inte Sonic Boom. Det är ingen Rock and Roll Over, ej heller någon Destroyer och den kommer knappast peta ner MGMT eller Lykke Li från Nöjesguidens '2000-talets viktigaste skivor' men den är helt okej. Och helt okej är en väldigt okej comeback för ett band som snickrade sin egen kista med Psycho Circus för drygt tio år sedan.
Sonic Boom går att höra på, för att citera Ken Ring, "den grymmaste tjänsten just nu i hela fucking världen" - Spotify. Och bästa låten är den här.
Eftersom Ace drar det tunga lasset här på Gorillazine, med djuplodande kulturreportage och viktiga samhällsanalyser tar jag på mig clownkostymen och gör det jag gör bäst - levererar veckans spotifylista.
Den här andra veckan av världens viktigaste tradition blir lite annorlunda då vi har bakat in en liten tävling i vår fina playlisttårta. Förutom att vara en samling klämmiga bitar är det också pusselbitar som tillsammans bildar ett ganska svårkläckt men ändå glasklart tema.
Vad kan man vinna då? Ace tycker att en dejt med mig, Norddan Fox är ett bra pris och eftersom Ace är lite starkare än vad jag är så är det väl så det får bli. Så, kille som tjej och alla HBT-varianter där emellan, löser ni den här gåtan så är jag er för en kväll. Och jag vill bli bortskämd som den prinsessa jag faktiskt är!
Rätta svaret mailar ni till norddanfoxxx@gmail.com och nästa vecka presenterar vi vinnaren tillsammans med facit.
Precis tillbaka från London och ett besök på Tate Moderns nyöppnade Pop Life-utställning (Pop Life: Art in a Material World). Utställningen utgår från Andy Warhols senare verk och, som titeln vittnar om, hans tes att "good business is the best art". Förutom Warhol visas även verk av Damien Hirst, Jeff Koons, Takashi Murakami med flera men det är ett verk signerat Hollywood-regissören och producenten McG (Charlies Änglar, Terminator Salvation etc.) som lämnar ett bestående intryck.
McG har tillsammans med Murakami producerat en musikvideo med Kirsten Dunst som sjunger The Vapors 80-talshit Turning Japanese. Och nej, den har inte läckt till YouTube, ni får nöja er med en bild från inspelningen ovan. Murakami är upphovsmannen bakom och förgrundsfiguren för superflat, en inriktning inom den japanska popkonsten som närmast kan beskrivas som popkonst på steroider. Han har injicerat en japansk konsumtionskultur ("otaku") redan sprängfylld med amerikanska influenser med ännu mer Amerika.
Att just Murakamis verk avslutar utställningen ter sig helt logiskt då han tagit Warhols Factory-koncept till sitt allra yttersta. Den japanske konstnären har i sitt företag KaiKai Kiki över hundra anställda i Japan och USA. Företaget producerar allt från t-shirts till nyckelringar men fungerar även som management för Murakami och hans assistenter samt anordnar konstmässan GEISAI två gånger årligen. Under mässan, som på senare år även hållits i USA, får yngre oetablerade konstnärer chansen att visa upp sina verk - mot en avgift naturligtvis.
Lika logiskt, men fortfarande oväntat, är då samarbetet mellan den japanske konstnären och McG. På samma sätt som Murakami amerikaniserat en kultur influerad av Amerika har McG amerikaniserat en redan genuin amerikansk miljö - Hollywoods film- och TV-industri. Musikvideon som visas på Tate bär titeln Akihabara Majokko Princess (Akihabara är en del av Tokyo central för otaku-kulturen, majokko betyder liten) och är alldeles, alldeles strålande. Exakt hur samarbetat kommit till eller vem som tagit initiativ till detta framgår inte men regissören förklarar valet av engelska Vapors popklassiker så här:
"Jag valde Vapors ’Turning Japanese’ för att den länge har setts som att handla om onani. Sexualiteten genomsyrar Akihabara. Jag fascineras av hur en kultur kan vara så fundamentalt respektfull, men fortfarande så progressiv vad gäller sexualitet. Valet kan verka banalt, men jag har alltid intresserats av valen som kan verka enkla på ytan men ändå har en underliggande mening för betraktaren som väljer att se med ett djupare perspektiv."
Valet av Kirsten Dunst som sångerska och prinsessa i blå peruk är perfekt. Hon sjunger med en röst som är befriande otvingad, enkel och, igen, banal. Fram till och med 17:e januari kan du som besökare på utställningen se en perfekt poplåt framförd av en perfekt poplolita. Under mitt andra varv på utställningen tittar jag knappt åt Warhols klassiker, jag hastar snabbt igenom rummet med Koons Made in Heaven (en erotisk, nåväl, pornografisk skildring av hans äktenskap med italienska vuxenaktrisen La Cicciolina). Jag ägnar knappt en tanke åt Hirsts guldkalv men jag stirrar hänfört på denna popvideo i ytterligare 20 minuter.
När jag nu sitter ner och försöker summera den här texten kommer jag att tänka på en annan text skriven av Jan Gradvall om Lady Gaga och hur hon, orättvist, avfärdas som en plastartist. Att Lady Gaga är en produkt precis som många plastartister före henne är odiskutabelt, men faktum är att hon är en produkt signerad henne själv. Problemet som artister inom musikvärlden har när det gäller att nå ett erkännande som konstnärer är att deras produkter inte är tillräckligt exklusiva för att nå en ställning där de är åtråvärda för exklusivitetens skull. I de få fall där en inspelning blir tillräckligt åtråvärd för att rendera några större summor är upphovsmannen eller kvinnan borta ur bilden sedan länge och produkten, skivan, är vid den punkten bara en produkt.
Jag tror att Lady Gaga gärna vill se sig som en popens Andy Warhol (för ett övertydligt exempel se omslaget till hennes album The Fame). Men hon spelar efter andra regler, och allt kretsar kring "business". I konstvärlden finns facit på prislappen, men i musikens värld ses ofta kommersiell framgång som något negativt. Om "good business is the best art" är upp till var och en att avgöra men vi bör alla då och då titta djupare på det banala för i det banala, det som ofta tilltalar den stora massan, finns också ofta perfektion.
Ros Sereysothea och Kambodjas Elvis, Sinn Sisamouth (båda på bilden ovan), blandade västerländsk popmusik och traditionell kambodjansk musik med en otrolig självklarhet.
Inlägg
