Trolla med knäna

Jag har varit lite dålig på det här med bloggande på sistone. Så jag antar att det är hög tid att fatta svärdet (eh pennan) och slåss för en bättre värld. Men då undertecknad för tillfället befinner sig i det gamla pojkrummet i föräldrahemmet, sorglöst hamrandes på en NES-kontroll som vore jag mjölktandsgammal igen - med föräldrar som muttrar vuxenbesvikelser någonstans ifrån köksregionerna - känns det enormt forcerat att försöka sig på något inlägg a la dagsaktuella ting eller ens något med en gnutta vuxet allvar. Det går bara inte.

Istället får det bli en dos ögongodis i form av nederländska fusion-rockarna Focus framträdande på Gladys Knight Show någon gång 1973. Focus framför deras enda riktigt svängiga låt Hocus Pocus med en energi som är minst sagt påtaglig. Och sångaren Thijs van Leer siktar på guldmedalj i minspels-OS samtidigt som han både joddlar och visslar; spelar tvärflöjt och orgel och någonstans även hittar höga c (typ). Allt blir såklart buskis, men vem har sagt att rock måste vara finkultur?

Just ja, eftersom metalbandet Helloween gjort en cover på just den här låten så antar jag att vi i och med detta också inviger Halloween-firandet på allvar. Så...Bu!

Saxig, saxigare, saxigast

- Hej, mitt namn är Ace och jag är saxofonistist...
- Hej Ace!
- Jag började experimentera med saxofonlåtar i mitten av nittiotalet efter Rocket from the Crypts Scream Dracula Scream, sedan dess har jag säkert lyssnat på minst en i veckan.
- Woop-woop-woop-woop...

Veckans Spotify-lista består av tio saxiga underverk:
v. 44 - Saxigt

Släpp sargen Miike

På engelska BBC är Jools Hollands (Squeeze-keyboardisten) program Later... With Jools Holland lite utav en institution. I en manegeliknande studio klämmer fem akter in minst lika många framträdanden, live i direktsändning, på 30 minuter. Det senaste programmet sändes igårkväll och precis så här bisarrt kan det bli.

Yoko Ono som mest påminner om en förvirrad gammal tant (för att hon är en förvirrad gammal tant antar jag) räcker Basement Jaxx en hjälpande hand på deras nya singel Day of the Sunflowers (We March On). Jag tycker nästan lite synd om henne. Vore det inte bäst om hon stannade hemma och löste korsord, eller kanske oroade sig för vädret lite? Hursomhelst är videon ovan bland det mest underliga jag sett sedan Östen Warnerbring sjöng på svensk TV kompad av Entombed.

Jag tycker inte synd om Miike Snow som framträder i samma program. Precis som många manliga "rocksångare" före honom är han så fruktansvärt ängslig så att han bara måste ha en gitarr i knät på scen. Det finns inte en chans i världen att någon kan urskilja mer än ett oerhört svagt gitarrljud i det här framträdandet. Släpp sargen, eller i det här fallet gitarren, och bara sjung. Eller för all del, skruva upp volymen.

Gay is the new straight

Eller om det är tvärtom, det blir lite snurrigt. På Stockholm Prides hemsida kan du sedan någon vecka tillbaka testa exakt hur "straight" din Spotify-lista är.

Kampanjen uppmärksammades av Dagens Nyheter och jag förstår personligen inte riktigt poängen. Om tanken är att kampanjen (som i rättvisans namn naturligtvis först och främst är en PR-kampanj) skall få oss som lyssnare att ifrågasätta heteronormen inom musiken är det ju inte helt lyckat att låta det hela vara så fruktansvärt förutsägbart.

Hursomhelst, vi har arbetat fram en avancerad queer-algoritm, matat in variablerna förutfattade meningar (X) och rockmusik (Y). Resultatet är en spellista bestående av 100% HBT-artister som är 100% straight.

Poängen? Varken rockmusik eller sexualitet är särskilt förutsägbart, ibland.

Sick as a what now?

Fy fan vad jag mår illa. Blir en snabb genomgång av facit och sen går jag tillbaka till sängs och tycker synd om mig själv.

Svaret på förra veckans Spotify-gåta var kanske så här i efterhand lite långsökt. I alla fall med tanke på antalet rätta svar (0). Men det handlar naturligtvis om människans bästa vän - hunden.

Låt nummer...
1. Seven Years - The Impressions (sju år = ett hundår)
2. Long Cool Woman (In a Black Dress) - The Hollies (från filmen Amores Perros, eller Älskade hundar på svenska)
3. Roll over Beethoven - Chuck Berry (känd filmhund)
4. Stuck in the Middle With You - Stealers Wheel (från Tarantinos De hänsynslösa eller Reservoir Dogs)
5. Amoreena - Elton John (från filmen Dog Day Afternoon med Al Pacino)
6. Sweet n Sour - JSBX (från albumet Plastic Fang)
7. Store Bought Bones - The Raconteurs
8. Home is Where the Herd Is - Bergman Rock (a.k.a Bob Hund)
9. Otto -The Replacements (Otto är också namnet på Schassens hund i Knasen)
10. Poodle Rockin' - Gorky's Zygotic Mynci

Bättre lycka nästa gång.

Sånger från andra våningen

Efter att ha gått över till dåtid har vi blivit lite förvirrade i Gorillalägret. Vi trodde helt enkelt att det fortfarande var måndag, och att vi därmed var helt i linje med veckans viktigaste punkt på schemat: Spotifylistan. Men så var det ju inte alls, det är ju faktiskt tisdag och vi får vackert placera oss i skamvrån och tänka över vad vi egentligen ställt till med.

Anyhoo, den här veckan tar vi upp ett tämligen olustigt tema i vår playlist, nämligen missförhållanden i förhållanden. Låtar och artister som anknyter till detta tema utgör spellistan som vi valt att lite kryptiskt döpa till "Sånger från andra våningen". Kan ni lista ut varför så får ni en guldstjärna i kanten.

Listan hittar ni här: v. 42 - Sånger från andra våningen

Och om någon tror att vi har missat Papa Dee och hans tolkning av "The First Cut Is The Deepest" så är det inte fallet. Han blev helt enkelt bortsållad. Bättre lycka nästa gång säger vi också till Anal Cunts "I Convinced You to Beat Your Wife on a Regular Basis" och andra lågvattenmärken som inte gick hela vägen.

Förhoppningsvis kommer Ace presentera facit över förra veckans spellistetävling lite senare ikväll tillsammans med eventuell vinnare, så håll utkik!

(psst..vi har inte gått över till dåtid på riktigt, det känns bara bättre att bortförklara vår lättja på det sättet)

Juice till frukost

Efter att ha spenderat en hel morgon i Italodiscons tecken känner jag mig manad att visa upp mitt bästa fynd: ett klipp med den förtjusande Isadora Juice från programmet Lena Maria Show som sändes från Malmö 1980-81.

Om den italienska discodagsländan Isadora Juice (vilket enormt gladporrigt namn förresten) finns inte mycket information att tillgå överhuvudtaget så jag nöjer mig med att konstatera att hon är duktig på att mima. Om Lena Maria Show däremot kan berättas att det leddes av Lena-Maria Gårdenäs-Lawton, sångerska i Jerry Williams kompband Roadwork och en av huvudrollsinnehavarna i filmen Repmånad. Förutom att husera obskyra Italo-akter så hade showen även uppträdanden från dåtida storheter som Eddie Meduza, Robert Palmer och Kim Wilde. Just Eddie Meduzas framträdande av "Hakan" är i en klass för sig, iklädd en mask som borde göra självaste Gerard Depardieu avundsjuk sjunger han om hur han, med hjälp av hakan håller gården ren. Allt ackompanjerat till riktigt trött gubbrock. Högst sevärt!

Kyss Karlsson!

Jag tror jag baxnar, trillar av stolen och kanske är det även så att löken börjat blomma. För er som missat det har Kiss i dagarna släppt ny platta och - hör och häpna, den är inte usel! Inte heller dålig utan faktiskt till och med lite bra! För mig, som väldigt tydligt har för vana att belysa (på bästa näsan-i-vädret-manér) att Kiss faktiskt bara var bra fram till Dynastyplattan 1979 kommer Sonic Boom som ett slag på fingrarna.

Att Paul "The Starchild" Stanley och Gene "The Demon" Simmons vid 57 respektive 60 års ålder lyckas göra något så vitalt och rått som Sonic Boom kan bara sammanfattas som smått sanslöst. Uppenbarligen har inhopparna Tommie Thayer och Eric Singer haft god inverkan på de bägge råkapitalisterna för såhär bra har det inte låtit på säkert 30 år. Och inhopparna själva gör bra ifrån sig med både sång och låtskrivande. Faktum är att Thayer, i egenskap av Ace Frehleys efterträdare, låter mer Ace i sitt gitarrspel än han själv någonsin gjort med sin komet. Att de sedan blivit påtvingade Frehleys och Criss smink är väl sådär halvsmart ur fan-synpunkt, men frågar man demonen finns det säkert någon lukrativ förklaring till det också.

Okej, vi samlar oss lite nu. Sååå bra som jag kanske låtit påskina ovan är inte Sonic Boom. Det är ingen Rock and Roll Over, ej heller någon Destroyer och den kommer knappast peta ner MGMT eller Lykke Li från Nöjesguidens '2000-talets viktigaste skivor' men den är helt okej. Och helt okej är en väldigt okej comeback för ett band som snickrade sin egen kista med Psycho Circus för drygt tio år sedan.

Sonic Boom går att höra på, för att citera Ken Ring, "den grymmaste tjänsten just nu i hela fucking världen" - Spotify. Och bästa låten är den här.

Minsta gemensamma nämnare

Eftersom Ace drar det tunga lasset här på Gorillazine, med djuplodande kulturreportage och viktiga samhällsanalyser tar jag på mig clownkostymen och gör det jag gör bäst - levererar veckans spotifylista.

Den här andra veckan av världens viktigaste tradition blir lite annorlunda då vi har bakat in en liten tävling i vår fina playlisttårta. Förutom att vara en samling klämmiga bitar är det också pusselbitar som tillsammans bildar ett ganska svårkläckt men ändå glasklart tema.

Listan/tävlingen finner du här: v. 41 - Minsta gemensamma nämnaren

Vad kan man vinna då? Ace tycker att en dejt med mig, Norddan Fox är ett bra pris och eftersom Ace är lite starkare än vad jag är så är det väl så det får bli. Så, kille som tjej och alla HBT-varianter där emellan, löser ni den här gåtan så är jag er för en kväll. Och jag vill bli bortskämd som den prinsessa jag faktiskt är!

Rätta svaret mailar ni till norddanfoxxx@gmail.com och nästa vecka presenterar vi vinnaren tillsammans med facit.

Lycka till!

McTate

Precis tillbaka från London och ett besök på Tate Moderns nyöppnade Pop Life-utställning (Pop Life: Art in a Material World). Utställningen utgår från Andy Warhols senare verk och, som titeln vittnar om, hans tes att "good business is the best art". Förutom Warhol visas även verk av Damien Hirst, Jeff Koons, Takashi Murakami med flera men det är ett verk signerat Hollywood-regissören och producenten McG (Charlies Änglar, Terminator Salvation etc.) som lämnar ett bestående intryck.

McG har tillsammans med Murakami producerat en musikvideo med Kirsten Dunst som sjunger The Vapors 80-talshit Turning Japanese. Och nej, den har inte läckt till YouTube, ni får nöja er med en bild från inspelningen ovan. Murakami är upphovsmannen bakom och förgrundsfiguren för superflat, en inriktning inom den japanska popkonsten som närmast kan beskrivas som popkonst på steroider. Han har injicerat en japansk konsumtionskultur ("otaku") redan sprängfylld med amerikanska influenser med ännu mer Amerika.

Att just Murakamis verk avslutar utställningen ter sig helt logiskt då han tagit Warhols Factory-koncept till sitt allra yttersta. Den japanske konstnären har i sitt företag KaiKai Kiki över hundra anställda i Japan och USA. Företaget producerar allt från t-shirts till nyckelringar men fungerar även som management för Murakami och hans assistenter samt anordnar konstmässan GEISAI två gånger årligen. Under mässan, som på senare år även hållits i USA, får yngre oetablerade konstnärer chansen att visa upp sina verk - mot en avgift naturligtvis.

Lika logiskt, men fortfarande oväntat, är då samarbetet mellan den japanske konstnären och McG. På samma sätt som Murakami amerikaniserat en kultur influerad av Amerika har McG amerikaniserat en redan genuin amerikansk miljö - Hollywoods film- och TV-industri. Musikvideon som visas på Tate bär titeln Akihabara Majokko Princess (Akihabara är en del av Tokyo central för otaku-kulturen, majokko betyder liten) och är alldeles, alldeles strålande. Exakt hur samarbetat kommit till eller vem som tagit initiativ till detta framgår inte men regissören förklarar valet av engelska Vapors popklassiker så här:

"Jag valde Vapors ’Turning Japanese’ för att den länge har setts som att handla om onani. Sexualiteten genomsyrar Akihabara. Jag fascineras av hur en kultur kan vara så fundamentalt respektfull, men fortfarande så progressiv vad gäller sexualitet. Valet kan verka banalt, men jag har alltid intresserats av valen som kan verka enkla på ytan men ändå har en underliggande mening för betraktaren som väljer att se med ett djupare perspektiv."

Valet av Kirsten Dunst som sångerska och prinsessa i blå peruk är perfekt. Hon sjunger med en röst som är befriande otvingad, enkel och, igen, banal. Fram till och med 17:e januari kan du som besökare på utställningen se en perfekt poplåt framförd av en perfekt poplolita. Under mitt andra varv på utställningen tittar jag knappt åt Warhols klassiker, jag hastar snabbt igenom rummet med Koons Made in Heaven (en erotisk, nåväl, pornografisk skildring av hans äktenskap med italienska vuxenaktrisen La Cicciolina). Jag ägnar knappt en tanke åt Hirsts guldkalv men jag stirrar hänfört på denna popvideo i ytterligare 20 minuter.

När jag nu sitter ner och försöker summera den här texten kommer jag att tänka på en annan text skriven av Jan Gradvall om Lady Gaga och hur hon, orättvist, avfärdas som en plastartist. Att Lady Gaga är en produkt precis som många plastartister före henne är odiskutabelt, men faktum är att hon är en produkt signerad henne själv. Problemet som artister inom musikvärlden har när det gäller att nå ett erkännande som konstnärer är att deras produkter inte är tillräckligt exklusiva för att nå en ställning där de är åtråvärda för exklusivitetens skull. I de få fall där en inspelning blir tillräckligt åtråvärd för att rendera några större summor är upphovsmannen eller kvinnan borta ur bilden sedan länge och produkten, skivan, är vid den punkten bara en produkt.

Jag tror att Lady Gaga gärna vill se sig som en popens Andy Warhol (för ett övertydligt exempel se omslaget till hennes album The Fame). Men hon spelar efter andra regler, och allt kretsar kring "business". I konstvärlden finns facit på prislappen, men i musikens värld ses ofta kommersiell framgång som något negativt. Om "good business is the best art" är upp till var och en att avgöra men vi bör alla då och då titta djupare på det banala för i det banala, det som ofta tilltalar den stora massan, finns också ofta perfektion.

Chipschips

Chips Kiesby testar chips i DNs webbtv - ett märkligt men underhållande vis att puffa Sators spelning på Debaser imorgon kväll.

Men jag tycker det vore roligare om Chips verkligen lanserade chips. Chipschips i flera olika smaker som "varmkorv", "ljummen folköl" och "replokal".

Dave Mustaine lanserade för ett par år sedan sitt eget kaffe, och så här halvroligt blev det när ett fan mönstrade hela familjen för en fejkad reklamfilm: