It's an ABBA world!

Nä, Norddan. Det blir mer ABBA.

Jag har för er som inte vet bott i England de senaste åren och det första man lär sig om Sverige, eller om "England om Sverige", är att alla älskar ABBA. Och IKEA. Och Henrik Larsson förstås. I den ordningen ungefär.

ABBA-manin tar liksom aldrig slut. Först var det naturligtvis ABBA (spelade inför ett utsålt Wembley sex gånger under en vecka 1979). Sedan musikalen Mamma Mia, följt av filmen med samma namn och nu Abbaworld. Ja, yes, Abbaworld.

Man påminns hursomhelst ständigt om ABBA eftersom de flesta man möter på något vis förutsätter att de är en del av min kulturella identitet som svensk. Vilket är ganska påfrestande då jag i mycket större grad formats av svenska band som - om de ens kommit utanför landets gränser - aldrig satt sin fot på Wembleys scen. Men de senaste dagarnas ABBA-mani här på bloggen har fått mig att tänka efter lite. Visst skall vi vara stolta över ABBA precis som vi är stolta över någon skidåkare inte en jävel hade hört talas om för bara ett par dagar sedan. Eller vi skall naturligtvis vara än mer stolta över dem.

Och det är jag, men jag tänker inte för den skull börja erkänna det.

Abbaworld är inte Abbaworld på en Disneyland-skala utan mer en utställning. På utställningen kan du bland annat mixa din egen ABBA-låt i "Tretow MIX Challenge" och delta i ett ABBA-quiz där "the winner takes it all" förstås. Den finns att se på Earl's Court Exhibition Centre i London nu.