Stop! Vänta ett slag

Blev visst lite brått där sist. Simpsons-klippet var naturligtvis på franska (jag var så glad att jag hittat en version innehållande själva slutpoängen). Ni kan hitta en kortare, men engelsk, version av klippet här.

Jag ber om ursäkt och bjuder på en påminnelse om att ibland kanske man skall vänta ett slag, en minut eller så. Håller med gör Pezband i deras underbara powerpop-pärla Stop! Wait a Minute.

Rock and/or roll

Följer upp måndagens spellista med en av mina absoluta Simpsons-favoriter. Familjen Simpson har nämligen oerhört bra musiksmak vilket de här visar när Bart lurar den lokala församlingen att stämma in i Iron Butterflys In-A-Gadda-Da-Vida.

Originalet klockar in på endast 2:53 men det är 18-minutersversionen på utmärkta live-skivan Live (där på vinylutgåvan låten tar upp hela b-sidan) som kommit bli en ikon bland låtar som är sådär jättelånga.

Adjö, söta drömmar

Hej! En liten kort notis bara. Pitchfork postade alldeles alldeles nyligen en ny låt med Roky Erickson (ni vet, han som borde vara död) som tillsammans med Okkervil River ska släppa nytt album (Rokys första med nya låtar på 14 år) titulerat True Love Cast Out All Evil. När exakt det når Sverige är oklart men Ace kan säkert ordna med leverans då det i alla fall släpps i kungadömet 7 juni. Gå hit och lyssna/ladda ner. Hej!

Love you long time!

Hej! Hur tänkte du sysselsätta dina närmaste 3 timmar dryga?

"Ingen aning"?

Bra, då kan du lyssna på vår senaste spellista betitlad v. 08/2010 - Jättelånga låtar. En spellista fylld med, just det, jättelånga låtar.

Jättelånga låtar brukar vara förbehållna män som ser ut som ovan. Det är den tyska krautrockgruppen Can, och visst de finns med på listan men även tillsammans med yngre, nyare förmågor som Of Montreal och Mono. När vi sammanställde listan resonerade vi så här: inga live-spelningar, inga jams och ingen frijazz. Allt för att resultatet skulle bli tio jättelånga låtar som liksom inte känns för långa.

It's an ABBA world!

Nä, Norddan. Det blir mer ABBA.

Jag har för er som inte vet bott i England de senaste åren och det första man lär sig om Sverige, eller om "England om Sverige", är att alla älskar ABBA. Och IKEA. Och Henrik Larsson förstås. I den ordningen ungefär.

ABBA-manin tar liksom aldrig slut. Först var det naturligtvis ABBA (spelade inför ett utsålt Wembley sex gånger under en vecka 1979). Sedan musikalen Mamma Mia, följt av filmen med samma namn och nu Abbaworld. Ja, yes, Abbaworld.

Man påminns hursomhelst ständigt om ABBA eftersom de flesta man möter på något vis förutsätter att de är en del av min kulturella identitet som svensk. Vilket är ganska påfrestande då jag i mycket större grad formats av svenska band som - om de ens kommit utanför landets gränser - aldrig satt sin fot på Wembleys scen. Men de senaste dagarnas ABBA-mani här på bloggen har fått mig att tänka efter lite. Visst skall vi vara stolta över ABBA precis som vi är stolta över någon skidåkare inte en jävel hade hört talas om för bara ett par dagar sedan. Eller vi skall naturligtvis vara än mer stolta över dem.

Och det är jag, men jag tänker inte för den skull börja erkänna det.

Abbaworld är inte Abbaworld på en Disneyland-skala utan mer en utställning. På utställningen kan du bland annat mixa din egen ABBA-låt i "Tretow MIX Challenge" och delta i ett ABBA-quiz där "the winner takes it all" förstås. Den finns att se på Earl's Court Exhibition Centre i London nu.

Lördagsgodis

Efter en lördag bestående av plugg och trask i slaskig snö till och från försenade bussar är det nu oerhört lägligt med lite godis. Godis i den här sambandet innebär förstås musik. Men eftersom musiknyheterna denna veckan i mitt tycke varit lite blä.. a... sé blir det istället bara en massa gratis mp3or i helt ologisk ordning och relevans, som passar ypperligt för den insnöade lördagskvällen (eller söndagen, som nu närmar sig med stormsteg). Eller nej, vi gör så här, ladda ner A L L T på en gång! Som ett litet samlingsalbum. Ja, så gör vi. Låtlistan har ni här:

1. The Soundtrack Of Our Lives - Snuff parade
2. White Hinterland - No logic
3. Kasper Bjørke - Efficient machine
4. 1, 2, 3 - Confetti
5. Kate Nash - I just love you more
6. Primary 1 featuring Nina Persson - The blues
7. Bear In Heaven - Lovesick teenagers (Arclike's shermmix)
8. Giant Radio - Kindling
9. Yukon Blonde - Wind blows
10. Woods - I'm not gone

zip: Gorillazine - Lördagsgodis (vol. 1)

Time is up for ABBA, let's go home

Gosse, vad trött man kan bli på ABBA efter en hel dag på Youtube. Bara att konstatera att ABBA knappast har en videoskatt i närheten av deras låtskatt, så det fick bli ett sidospår a la dokumentär istället. Ganska intressant sådan om jag får säga det själv, även om det lätt blir aningen goofy med svenskar som pratar engelska med varandra.

Det var väl ungefär allt jag hade att säga. Nu blir det fredagsmys, tja!

Hajs tand

Jag vet egentligen ingenting om Archie Bronson Outfit. Informationen till höger om det här videoklippet på Youtube säger dock att deras tredje album Coconut kommer om fem dagar! Och mina öron och ögon till höger och vänster säger att det nog kan vara värt att Spotifya när den dagen kommer! Sen vet jag en grej till: låten ifråga här är helt gratis, man behöver bara bjuda på sin e-post här. Fattar man tycke för det här med att få nyhetsbrev i inkorgen lite då och då och gärna ger bort e-posten oftare, ja då kan man passa på att kolla in The Morning Benders hemsida längst ner till vänster, för där finns en gratislåt till.

För övrigt så tycker jag nog att Murar-Arvids Doherty-skämt var lite roligare. That is all!

Skojbattle I - Pete Doherty

Som vissa av er uppmärksammat har vi två goda vänner, Slöjd-Anders och Murar-Arvid, som på fritiden gillar att skojblogga. För att lätta upp stämningen på Gorillan där vi mest skriver om folkmord och kvinnomisshandel har vi bjudit in dem till ett skojbattle som förhoppningsvis ska upprepas veckovis på ett givet tema som vi apor bestämmer. Första veckans tema är Pete Doherty, på gång är också någon form av voteringsfunktion där ni kan bestämma vem som är skojigast.

Slöjd-Anders
-Vet du vilket band Pete Doherty spelade med redan när han var spädbarn?

-Nä?

-The Liberotines!

Murar-Arvid
- Vet du vem den klantigaste medlemmen i Libertines är?
- Nä...
- Pete D'oh!erty

ABBA FTW! WTF?

Sällan kunde man väl - som tuff tonåring med en fäbless för skrammel - ana att man en vuxen (vacker?) dag skulle sitta och tipsa om mammas skämmiga lp-skivor på en blogg på internet. Möjligtvis att jag skulle smyglyssna på dem i skivspelaren kryssandes mot hemplaneten i min flygande bil, men att blogga om det, nä vet du vad! Då, i framtiden, skulle jag bara spela tuff dödsrock och peta mina fuck you-fingrar i näsan. Glättiga popkonstellationer kändes ljusår bort.

Men nu är den dagen här, och det är bara att skamset erkänna att mammor alltid har rätt. Förr eller senare. Precis som man, trots allt är tacksam för den töntiga mössan mamma tvingar på en den där kyliga vintermorgonen när de tuffare grabbarna får byta fredags-discot mot en lunginflammation. För ABBA är bra, även om de är lite töntiga. Flygande bilar eller inte så har jag i alla fall brudlyssnat sönder "Summer Night City" och "Watch Out" m. fl. de senaste dagarna - och nu blir ni tvungna att göra det samma!

I give to you Swedens finest musikexport: v. 07/2010 - ABBA

Jag tror mig efter idogt lyssnande också ha ringat in exakt var ABBAs storhet låg. Svaret är två saker. Eller personer rättare sagt. Ljudteknikern Michael B. Tretow (sveriges egen Phil Spector) och Rutger Gunnarsson (mannen på lilla bilden) - världens svängigaste bassist och tillika stråkarrangör av rang. Ingen av dessa var någon av initialerna i gruppen, men jag tycker de borde varit det (även om MR ABBA inte är lika slagkraftigt). Utan dem hade ABBA säkert låtit okej. Men aldrig sådär larger than life-bra. Lyssna bara på de dubblade körerna, moogsyntharna och the fucking basen, och försök sen att inte hålla med.

My shit is perfect

"I've no problem with a guy clapping his boobs together as long as he's got rhythm, and if a big fat man claps his tits together when I'm playing guitar then you're all going to remember that show!"

- Bob Log III

För många år sedan på en finlandsbåt såg jag ett enmansband spela stökig blues i en ganska tom bar runt lunchtid. Det var inte Bob Log III, det var bara ett gammalt bluesfyllo.

Bob Logs legendariska spelning på Hultsfred hade jag missat ett år eller två tidigare. Två unga svenskor fick den gången, precis som traditionen bjuder, sitta i Bobs knä under låten I Want Your Shit on My Leg. Det var gången sångaren överraskades av att de plötsligt började hångla med varann - och blev så paff att han trillade av stolen.

För er som inte känner till Bob Log III sedan tidigare kan jag säga att det är mannen till höger på bilden ovan. Värt att notera är att hans högra hand redan under barndomen efter en tragisk båtolycka ersattes av en aptass vilket gör att han kan anslå strängarna med en fart och kraft ingen annan gitarrist kan matcha.

Läser ni vidare på internet kommer ni utan tvekan stöta på texter där detta faktum ifrågasätts men man ska inte lita på allt som skrivs på internet. Lita på detta, jag skall ställa allt till rätta. Torsdagen den 11:e mars uppträder Bob Log på just en finlandsbåt under en tatueringsmässa. Då kommer kanske inte jag vara där i alla fall men alla som gillar skramlig deltablues (eller tatueringar) borde vara det.

Gillar du inte tatueringar (eller finlandsbåtar) spelar han även i Karlstad, Falun och Örebro under andra veckan i mars. Och gillar du inte Karlstad, Falun eller Örebro tillkommer förmodligen två andra datum. Håll utkik på www.boblog111.com.

Bob Logs senaste skiva, My Shit is Perfect, finns i butik och på Spotify. Den är i mitt tycke jämnare, och mer lättlyssnad, än hans tidigare alster men saknar höjdpunkter som Shit on My Leg och Boobscotch.

Veckornas

Tiden kan gå fort, trots att man har tråkigt. Med andra ord, börja aldrig studera på högskola, man blir bara trött, grining och full. Riktigt full. Men jag vaknade idag, trots bakfylla, upp med ett leende. Jag skulle äntligen få lite tid över till Gorillazine (det lät löjligt, men det är sant). Jag tänkte först och längst fram börja med en liten återkoppling till mitt allra första inlägg, det om Beach House och hajp och allt det där. Den som är med i pop-svängen har nog märkt att hajpen inte stannat av, snarare tvärtom. Och jag måste nog slå ett slag för skivan Teen Dream. Den finns på Spotify. Närmast perfekt pop, kort och gott. Dom är rätt jäkla coola, kolla bara videon.

I övrigt då? Jo, vi kan ju börja med Familjen som snart kommer bjuda på skånsk elektronisk pop(?) igen! Ny singel i mars och förhoppningsvis nytt album i april. Där har vi soundtracket till våren! Värm upp med en förvånansvärt fullpackad Familjen-katalog på, just det, Spotify.

Sedan, längst bak men inte minst, så bjuder Green Owl Records på The Very Bests cover/remix på Yeasayers dunderhit Ambling Alp. Helt galet bra, mycket tack vare Esau Mwamwaya vars sång får vem som helst att glömma det faktum att Ambling Alp redan remixats av alltför många. Ladda ner här. Afrika är det nya, kom ihåg det, alla hajp-junkies där ute.

PS. På tal om hajp. Robyn har tillsammans med Diplo börjat pilla på grejer i studion, och ett mycket lovande smakprov har ni här.

Nu ska jag duscha och sedan gå och lägga mig igen. Fred ut/Er tillgivne hajp-junkie

The Raspberries

Om man blundar, slutar världen att snurra då? Jag börjar på allvar tro att det är så för på den här lilla bloggen har det ju inte hänt någonting. Struntsamma, det här är i alla fall en jättebra låt. Och en video. En powerpoplåtvideo. Vi kan diskutera hur bra den är och vad Eric Carmen egentligen gjort för mänskligheten en annan gång för nu ska jag ut och leva la dolce vita.

Bara en snabb sån där "på tal om inget"-grej först: På stan-bloggens Fredrik Strage och Sebastian Suarez-Golborne försöker uppenbarligen konkurrera ut Wikipedia genom att grundligt förklara för allmänheten vad en "wall of death" faktiskt är. Jag kan inte riktigt se poängen. Jag menar, det vet väl alla som är intresserade redan vad det är? Jag vill också tjäna pengar på att skriva självklarheter.

I got the power!

Åh vilken vacker powerpopbild, inte sant? Såå mycket spända muskler och män i kontakt med sina känslor - på en och samma gång. Såå tufft, men ändå så extremt töntigt. Såå rock n' roll, men ändå helt och hållet som popmusik. Såå...ja, jag tror ni fattar.

I min fantasi sätter de sig i ring efter det här lilla kraftprovet och berättar för varandra om kvinnor som tagit dem för givna, kvinnor som lämnat dem eller bara den där superheta pinglan som struttar genom valfri stad och som får var mans knän att vika sig. Någon tröstar en annan, någon dricker för mycket och en tredje tuperar sitt hår. Mörkret faller, en gitarr plockas fram och en av grabbarna börjar vissla en melodi... Och när morgonen till slut tränger bort det mörka på himlen ligger de där, utslagna, men med ett leende på läpparna i vetskapen om att de skrivit världens bästa powerpoplåt. Eller nåt. Typ.

Eftersom vi ändå bara upprepar oss i den här bloggen med följetong efter följetong så kan jag åtminstone försöka variera mitt sätt att skriva. Även när jag bara svamlar och fyller ut tomrum. Det där ovan var exempel på min skönlitterära sida (ni kommer antagligen inte hitta mig på bestsellerhyllan den närmsta tiden). Det här nedan är världens bästa powerpopsamling, den tredje i ordningen:

v. 06/2010 - Power pop III

Nä se på fan...

...det trodde jag aldrig, nu går skam på torra land och så vidare. Mer rapmusik!

De senaste nätterna har jag kört stenhårt på reklamradio för att kunna vara mer nere med kidsen så eventuellt är det temporär sinnesförvirring men visst fan är det här bra? På riktigt.

Plan B, även känd som Ben Drew, är inte bara väldigt lik Mike Skinner utan även den enda intressanta brittiska rapparen sedan The Streets. Och tamejfan om han inte är den första sedan Run DMC att lyckas med en rap/pop/rock crossover.

Ser nunan bekant ut för övrigt kan det bero på att Drew även synts i filmer som Adulthood och nu senast Harry Brown med självaste Michael Caine. Killen got som mad skillz, aite!

Per Morberg, fuck you!

Ytterst sällan vi skriver hiphoprelaterade nyheter här på G-zine, men Petters (kungen av tv-Kocksgatan ni vet) underbara förvandling till tv-kock är helt enkelt för stor att strunta i. Petter verkar vara en av få svenska artister som verkligen fattat det här med internet som medium. Förutom att twittra (medlem i "Swedish Twitter Mafia") och blogga febrilt gör han också såna här underhållande små filmer med jämna mellanrum. "Tja, har vi stekpanna?" och "Per Morberg, fuck you!" är i min bok värda plats på valfri världens bästa filmcitat-lista. För mer Petter på internet, kolla hans blogg.

Och så något helt annat nyhetsvärdigt: Omslag, låttitlar och kollaboratörer till Slashs självbetitlade soloalbum avslöjades i veckan. Uppenbarligen har alla utom Axl Rose från Guns N' Roses fått vara med och leka i studion, och stornamn som Iggy Pop, Alice Cooper och Fergie (!) har alla bidragit med sina sångkvaliteter. Mer info hittar du på Wikipedia. Och första singeln går att höra på Myspace.

Till sist en tråkig uppdatering på en tidigare nyhet: Jay Reatards förmodade influensarelaterade dödsfall visade sig, efter obduktion vara kokainförgiftning tillsammans med alkohol. Visst, det är väl ingen som är jätteförvånad. Superklyschig rockstjärnedöd för en man som levde uttalat destruktivt, som köpte skivor för att de lät kul när han var hög och som twittrade om belöningar till personer som skar sönder bildäck på andra bands turnébussar. Men det är fortfarande sorgligt, det tycker jag.

Vad händer i helgen då?

Gorillazine goes På Stan-light och tipsar om några få utvalda aktiviteter att göra i helgen:

Tired Tape Machine (klubb Aktör & vänner, Göteborg)
Är du någonstans i närheten av Göteborg ikväll (fredag) så får du verkligen inte missa Tired Tape Machine när de spelar live på arrangören Kolonis klubb "Aktör & vänner" tillsammans med Ecstatic Sunshine och Jason Urick (båda från staterna). Se till att bege dig till Masthuggsterassen 3 innan klockan 8. Hur Tired Tape Machine låter? Typ som postrock, filmmusik och sån där bra knasig musik. Ännu mer exakt, typ såhär.

Happiness & Thulebasen (klubb Mother, Stockholm)
Är du kanske inte alls i Göteborg den här fredagen utan i Stockholm (den andra av Sveriges två städer) så gör du bäst i att ta tvärbanan till Gröndal och föreningen Plutos klubb Mother. Mother har allt som oftast intressanta bokningar, ofta med krautiga förtecken. Och öl på burk a la svartklubb. Ikväll spelar svenska Happiness och danska Thulebasen. Glöm bara inte att fylla plånkan med kontanter innan så du inte riskerar vätskebrist.

Till vildingarnas land (någon bio nära dig förhoppningsvis)
Innan jul så skrev jag ju en ganska smäktande "Where The Wild Things Are"-hyllning här på bloggen. Nu har den kommit till svenska biografer, paketerad med undertexter och omdöpt till "Det våras för vildingarna" och förhoppningsvis är den också lika bra som jag minns den. Det låter väl som fin och städad lördagsunderhållning? Och man behöver inte ens bo i "storstan". Om man ändå råkar göra det så går det bra att se Ecstatic Sunshine och Jason Urick ytterligare en gång när klubb Mother tar sig till Landet på Telefonplan. Dock utan Tired Tape Machine.

Midlake (Debaser Medis, Stockholm)
Texasbandet Midlake (bilden) är visst väldigt poppis för biljetterna till konserten nu på söndag är utsålda. Konserten som först skulle hållas på Debaser vid Slussen fick flytta till Medborgarplatsen för att möta efterfrågan, men det hjälpte uppenbarligen föga. Dock så finns det ljus i mörkret för oss som ändå vill gå: Luger har nämligen i dagarna släppt 100 extra biljetter. Baksidan är att man får husera i biografdelen på övervåningen, men är man gammal som jag är det enbart en befrielse att slippa trängas med kidsen och ha närmre till baren. Gå in på Luger och boka din biljett nu, men berätta inte för alla dina vänner.

Trevlig helg!

Powerpop-frukost

Är uppe i ottan så jag kan posta en uppföljning till senaste powerpoplistan innan Norddan gör det samma. Vi gillar powerpop, larvigt mycket.

Det här är Plimsouls A Million Miles Away från 1983. Förutom att det är en bra låt har jag två skäl att välja den här videon. 1) Videon är helt larvigt snygg och 2) jag kan tipsa om samlingsskivan där jag först hittade den här och ett gäng av låtarna på spellistan från i måndags - Destination Bomp (Bomp Records) från 1994.

Bomp är som ett av USA:s äldsta oberoende skivbolag "still going strong" och du kan hitta Destination Bomp med mera på bompstore.com.

Ack, Sundbyberg

Oskar Linnros är en söt pojk med många järn i elden. Mest känd är han väl som den ena halvan av Snook, och då under namnet Kihlen. Han har dessutom varit med och skapat Maskinen samt gjort sig ett namn som producent åt bland andra Veronica Maggio. Och nu har han gett sig på popen, och inte vilken pop som helst, utan den där man sjunger om småstäder och/eller sina hemorter (som kan vara en förort).

Första singeln heter Ack, Sundbyberg och i Sundbyberg har Oskar blivit full och förkunnat att dom aldrig blir som dom från stan. Och så vidare, ni fattar nog varthän det leder. Men det är ändå gött, jag tycker mig höra p3-flippsljudet i huvudet i alla fall. Nu lyssnar jag knappt på radio längre så den kanske redan har spelats och flippfloppats? Men hur som helst, man kan lyssna på låten på Spotify

Oskar Linnros - Ack, Sundbyberg

Power to the people!

Ok, vi gillar powerpop. För andra veckan i rad blir det temat på vår Spotify-lista. Här hittar du den: v. 05 - Power pop II

Visste du att...

• Söker du på termen "power" hos Google kommer Gorillazine upp som första resultat?!