McTate

Precis tillbaka från London och ett besök på Tate Moderns nyöppnade Pop Life-utställning (Pop Life: Art in a Material World). Utställningen utgår från Andy Warhols senare verk och, som titeln vittnar om, hans tes att "good business is the best art". Förutom Warhol visas även verk av Damien Hirst, Jeff Koons, Takashi Murakami med flera men det är ett verk signerat Hollywood-regissören och producenten McG (Charlies Änglar, Terminator Salvation etc.) som lämnar ett bestående intryck.

McG har tillsammans med Murakami producerat en musikvideo med Kirsten Dunst som sjunger The Vapors 80-talshit Turning Japanese. Och nej, den har inte läckt till YouTube, ni får nöja er med en bild från inspelningen ovan. Murakami är upphovsmannen bakom och förgrundsfiguren för superflat, en inriktning inom den japanska popkonsten som närmast kan beskrivas som popkonst på steroider. Han har injicerat en japansk konsumtionskultur ("otaku") redan sprängfylld med amerikanska influenser med ännu mer Amerika.

Att just Murakamis verk avslutar utställningen ter sig helt logiskt då han tagit Warhols Factory-koncept till sitt allra yttersta. Den japanske konstnären har i sitt företag KaiKai Kiki över hundra anställda i Japan och USA. Företaget producerar allt från t-shirts till nyckelringar men fungerar även som management för Murakami och hans assistenter samt anordnar konstmässan GEISAI två gånger årligen. Under mässan, som på senare år även hållits i USA, får yngre oetablerade konstnärer chansen att visa upp sina verk - mot en avgift naturligtvis.

Lika logiskt, men fortfarande oväntat, är då samarbetet mellan den japanske konstnären och McG. På samma sätt som Murakami amerikaniserat en kultur influerad av Amerika har McG amerikaniserat en redan genuin amerikansk miljö - Hollywoods film- och TV-industri. Musikvideon som visas på Tate bär titeln Akihabara Majokko Princess (Akihabara är en del av Tokyo central för otaku-kulturen, majokko betyder liten) och är alldeles, alldeles strålande. Exakt hur samarbetat kommit till eller vem som tagit initiativ till detta framgår inte men regissören förklarar valet av engelska Vapors popklassiker så här:

"Jag valde Vapors ’Turning Japanese’ för att den länge har setts som att handla om onani. Sexualiteten genomsyrar Akihabara. Jag fascineras av hur en kultur kan vara så fundamentalt respektfull, men fortfarande så progressiv vad gäller sexualitet. Valet kan verka banalt, men jag har alltid intresserats av valen som kan verka enkla på ytan men ändå har en underliggande mening för betraktaren som väljer att se med ett djupare perspektiv."

Valet av Kirsten Dunst som sångerska och prinsessa i blå peruk är perfekt. Hon sjunger med en röst som är befriande otvingad, enkel och, igen, banal. Fram till och med 17:e januari kan du som besökare på utställningen se en perfekt poplåt framförd av en perfekt poplolita. Under mitt andra varv på utställningen tittar jag knappt åt Warhols klassiker, jag hastar snabbt igenom rummet med Koons Made in Heaven (en erotisk, nåväl, pornografisk skildring av hans äktenskap med italienska vuxenaktrisen La Cicciolina). Jag ägnar knappt en tanke åt Hirsts guldkalv men jag stirrar hänfört på denna popvideo i ytterligare 20 minuter.

När jag nu sitter ner och försöker summera den här texten kommer jag att tänka på en annan text skriven av Jan Gradvall om Lady Gaga och hur hon, orättvist, avfärdas som en plastartist. Att Lady Gaga är en produkt precis som många plastartister före henne är odiskutabelt, men faktum är att hon är en produkt signerad henne själv. Problemet som artister inom musikvärlden har när det gäller att nå ett erkännande som konstnärer är att deras produkter inte är tillräckligt exklusiva för att nå en ställning där de är åtråvärda för exklusivitetens skull. I de få fall där en inspelning blir tillräckligt åtråvärd för att rendera några större summor är upphovsmannen eller kvinnan borta ur bilden sedan länge och produkten, skivan, är vid den punkten bara en produkt.

Jag tror att Lady Gaga gärna vill se sig som en popens Andy Warhol (för ett övertydligt exempel se omslaget till hennes album The Fame). Men hon spelar efter andra regler, och allt kretsar kring "business". I konstvärlden finns facit på prislappen, men i musikens värld ses ofta kommersiell framgång som något negativt. Om "good business is the best art" är upp till var och en att avgöra men vi bör alla då och då titta djupare på det banala för i det banala, det som ofta tilltalar den stora massan, finns också ofta perfektion.