Miramax ett minne blott

Filmens motsvarighet till Factory Records(?) finns ej mer. Parallellen kanske haltar men på något sätt känns Harvey Weinstein (på bilden framför sin bror Bob) som en Tony Wilson med affärssinne. Miramax stängde hursomhelst i torsdags dörrarna till kontoret där de drivit filmmakare och personal till gråten och vansinne om vartannat. Bröderna står däremot inte utan jobb, de sålde redan i början av 1990-talet företaget till Disney och startade för några år sedan nya the Weinstein Company i samma veva som de sa upp sig från Miramax.

Här är en lista på mina tio Miramax-favoriter:

10. Sin City

En film jag var tvungen att se om ett par gånger innan jag ens kunde följa handlingen - allt var nämligen så jävla snyggt.

9. Gone Baby Gone

De som känner mig väl kan intyga att jag alltid hävdat att Ben Affleck är oerhört underskattad, och i sin regidebut bevisar han det.

8. Jackie Brown

Handlingen är inte i klass med Pulp Fiction men dialogen är lika bra, om inte bättre, i denna Elmore Leonard-filmatisering. Gillar du Tarantino kan jag bara hålla med Cramby och varmt rekommendera Leonards böcker.

7. Swingers

"You're so money!"

6. Good Will Hunting

Är med på listan mest för att jag alltid varit lite småkär i Minnie Driver (och Ben Affleck naturligtvis).

5. Clerks

Så jävla smart, får en nästan att tro man själv skulle kunna göra film. Finansierades av Kevin Smiths kreditkort (plural).

4. There Will Be Blood

Titeln är ju värdig en Slayer-skiva och Daniel Day Lewis är tusen gånger läskigare än Tom Araya.

3. Reservoir Dogs

Om Reservoir Dogs vore en debutskiva skulle den vara den näst bästa någonsin.

2. No Country For Old Men

Jag måste erkänna att jag fortfarande inte förstår vad Tommy Lee Jones pratar om i slutet men det gör ingenting.

1. Pulp Fiction

Den här filmen betydde för mig det samma som Supershitty to the Max, födde ett intresse, ett maniskt intresse som (för)följt mig sedan.

Veckans

Oj, här har vi minsann börjat spruta ut inlägg. Jag tänkte spara mitt tänkta lördagsinlägg till söndag eftersom den sluge räven Norddan postade hela fyra stycken igår och tog upp all plats. Sedan, till min skräckblandade förtjusning så har han stigit upp i ottan även idag och upplyst oss ytterligare. Men okej, om jag skyndar mig nu kanske jag får synas lite jag också!

Jag gör väl lite som jag brukar om det är okej med alla, fast med lite mindre tjafs ändå. Typ så här:

Veckans låt: The Radio Dept. - Heaven's on fire (Var lugna, det är inte en cover på en av KISS sämre låtar)
Veckans album: Sleep Party People - Sleep Party People
Veckans EP: MillionYoung - Be So True
Veckans video: Efterklang - Modern drift (mp3)
Veckans gratis: kompilationen Swedish Columbia: The First Two Years (2008, 2009) ("elektronisk musik med punk/DIY-själ")
Veckans upptäckt: den hajpade duon jj och deras nyläckta skiva jj nº 3 är inte så bra som den borde vara, tyvärr
Veckans dag: fredag

Något sådant.

Knivigt värre

Vissa har det tuffare i livet än andra. CeDell "Big G" Davis till exempel, bluesgubben som fick polio när han var tio år gammal och som sedan dess knappt kunnat använda sina händer. Men gitarr kan han spela ändå! Åtminstone på sitt eget sätt. Med hjälp av en bordskniv och en hel del jävlar anamma spelar han slidegitarr som känns. Det är imponerande.

Ännu mer imponerande är hur mycket bedrövelser en människa faktiskt kan tåla. När CeDell en kväll (någon gång år 1957) spelade på en klubb i St. Louis, blev han nedtrampad av en skrämd publik till följd av en polisrazzia. Davis bröt båda benen och har sedan dess varit rullstolsbunden. Antar att det inte är speciellt svårt att sjunga blues när man har sån oflyt.

Själva klippet kanske inte är världens roligaste, men man kan skönja hans teknik och det passar som kniv i hand till den där jobbiga spellistan som Ace gjorde för några veckor sedan.

Film från andra våningen

Ja, jag har officiellt förlorat vettet. Fyra inlägg på en natt kan knappast vara något sundhetstecken i alla fall. Speciellt inte en fredagsnatt. Men någon gång måste vi faktiskt komma ikapp med det visuella till våra spellistor, så varför inte skriva när man för en gångs skull är vaken.

Det här med att bete sig galet leder mig i alla fall osökt in på mansvåld och vidare till en tidig spellista vi gjorde här på Gorillazine, en lista vi döpte till "Sånger från andra våningen". En lista som tog upp missförhållanden mellan nära och kära och jag vill minnas att jag redan då ville ha med den här låten. Tack och lov blev det inte så och vi får istället både se och höra Ruth Brown i all sin prakt i den här Youtubebonusen där hon, med den där helt makalösa rösten, vädjar till sin mor om hjälp med hennes no good-pojkvän.

Tamburinen. Ögonen. Rösten. Det kan inte bara vara jag som är helt tagen av det här framförandet?

Så bra som det kan va

Fick ett litet tips av en vän för en stund sedan. Tipset gällde ett nytt släpp från en viss Johan Tenbrink och efter en snabblyssning av hans Ep "Så bra som det kan va" ringer min P3-hitvarningsklocka högt och ljudligt. För fans av Mattias Alkberg, Jumper (ja, faktiskt), Markus Krunegård eller bara musik som låter lite Göteborg är det här garanterat värt att kolla upp. Eller ladda ner snarare, för Tenbrink är så generös att han bjuder på hela kalaset.

Ladda skivan här.

Så går det

Jag vet inte riktigt var jag ska börja när det kommer till den här låten. Den är bara så fruktansvärt bra. Jag kan nästan sträcka mig till att använda Virtanens favoritord "magisk" för att beskriva hur mycket jag tycker om den. Längden, texten och inte minst produktionen är bara helt perfekt. Och när vi ändå talar om kritiker så måste jag tillstå att Andres Lokko aldrig sett bättre ut än han gör i den här videon, iklädd grön kostym och med basgitarr på magen. Även om jag vet att det egentligen är Nick Lowe och alls ingen annan, är det roligt att föreställa sig. De är ju faktiskt (nåja) lika som bär.

Nick Lowe, som fyllde 60 förra året, är fortfarande aktiv som musiker och släppte så sent som 2007 albumet "At My Age". Hur det låter vet jag faktiskt inte, men förutsett att Lowe fortsatt i samma riktning som tidigare albumsläpp på 90- och 00-talet, låter det knappast någonting likt första albumet (där man bland annat kan finna den här låten) "Jesus Of Cool" från 1978. Och tur är kanske det.

I videon syns även Dave Edmunds (gitarr), Billy Bremner (gitarr) och Terry Williams (trummor) - alla ifrån supergruppen Rockpile där också Nick Lowe var medverkande. Förutom att varit en betydande del av Rockpile har Lowe genom åren gjort allt från att producera The Damned och Elvis Costello, till att ha spelat och turnerat tillsammans med Johnny Cash och Ry Cooder.

Det ska vara popmusik med muskler!

Tänkte göra en massiv serie inlägg på raken nu så håll i er. Eller ja, typ tre stycken åtminstone.

Anyhoo, det är spellistedags för ungefär fem dagar sedan och jag gör det lätt för mig genom att bara slänga ihop några lättlyssnade powerpoplåtar till en lista utan inbördes ordning. Eftersom powerpop är en av mina absoluta favoritgenrer så vill jag inte förstöra den med att älta fakta och statistik. Ni som vill veta mer kan läsa vidare på Wikipedia istället. Och, med tanke på mitt intresse för nämnda genre så bör det inte förvåna någon om det kommer en volym två, tre och kanske även en fyra så småningom. Men en sak i taget. Här är i alla fall numero uno:

v. 04/2010 - Power Pop

Har man glömt att lyssna igenom tidigare listor den här månaden så är det hög tid att göra så nu:

v. 01/2010 - Death of a Ladies' Man
v. 02/2010 - Tillbaka till framtiden
v. 03/2010 - Va, lever han än?

P.S. Är man något sånär uppmärksam när man skummar igenom den här texten (eller märker att Gorillazinelistorna ändrat utseende i Spotify) ser man att vi ändrat formatet något på spellistorna, genom att lägga till årtalet efter veckotalet. Inget att skruva upp sig för, vi tar bara försiktighetsåtgärder inför en eventuell bugg som skulle kunna ske ungefär vecka 40 det här året. D.S.

Haiti crime

Jag har egentligen ingen som helst lust att skriva någonting. Och verkligen ingenting alls att säga. Men eftersom det sistnämnda ändå är sinnebilden av bloggen som medium, så kanske jag kan med ändå. Kanske kan jag till och med klämma in något som har med musik att göra.

Idag var jag på Liljevalchs premiärtjafs för Vårsalongen och kan konstatera att: konstnärer mår fanimej inte tillräckligt dåligt längre. Sjukt glättigt, spexigt och platt. Börja måla tavlor i blod. Konst ska faktiskt kännas. Men tack för öl och mat. Och halvspännande musik från något Konstfacksband. Sen åkte jag till Fryshuset (!) för att se någon kompis kompis kompis band. Det var inte så bra. Men tack för öl. Sen åkte jag på konstskolefest som gick vidare till finlandsbåten Berns för att kolla på felstavad Kalle Anka-provocerande text på dyra skärmar (hur uttalar man egentligen 2.35:1?). Det var inte så bra det heller. Men som tur är finns shots på finlandsbåtar. Det hjälper. Så tack för bärs och järn.

Vidare så känner jag ett motvilligt tvång att ta upp Haiti-katastrofen. Det är såklart enormt tragiskt och självklart ska man hjälpa till efter bästa förmåga. Men, det här som Simon Cowell planerar göra är bara för mycket. Läs vad Owen Nicholls på NME har skrivit om detta. Och jag vet inte om det är ett brott mot mänskligheten att såhär tidigt göra Göteborgshumor av det hela men den här kommentaren till nämnda text drog åtminstone på mina mungipor:

"It's unfortunate Simon made the decision before Beyonce did her incredible "Haiti we can see your Halo" version of Halo as that would have made the perfect song choice. Other possibilities include "Single Haitis (Put A Ring On It) and Irreplahatianable."

Och, för att fortsätta mitt på tal om absolut inget orerande så tycker jag att det här är en bra låt från danska The Blue Van: Independence. Inte alls nytt eller på något sätt i ropet, men likväl en klämmig melodi. Jag har heller inte riktigt kommit över Jay Reatards bortgång, så på sistone har den här pärlan gått varm. Men nu ska jag sova, så därför lyssnar jag på Merzbows "Sphere".

Lite konsthäcklande, klubbhäcklande och några få musiktips. Det får duga. Tack och hej, leverpastej.

Je suis un legend!

Följer upp senaste spellistan med en video från en artist som är än mer given än den förra. Även om det är samma artist på ett ungefär.

Chuck Berry. Faktumet att Chuck Berry fortfarande lever är ju i paritet med att Jesus själv fortfarande skulle vandra kring på jorden och berätta sina fiskarhistorier. Valde den här videon för att den franske (?) programledaren springer så roligt i inledningen och att bandet av någon anledning spelar ett jazzintro. ("Han är ju neger. Då passar väl jazz?" eller så gick väl snacket.) Tyvärr har jag aldrig sett en video som riktigt gör Berry rättvisa, det torde vara rimligt att antaga att hans TV-publik inte var samma som hans verkliga publik.

Hursomhelst, av alla levande legender är han den störste.

Lite nyheter

Tänkte försöka restarta skutan lite grann och göra så med det jag har bäst koll på, nämligen ny musik. Vi kan börja med den nya videon ovan, det är Broken Bells - The high road. Broken Bells består av producenten Danger Mouse och James Mercer (till vardags sångare i The Shins). Mp3an till låten gick att ladda ner på deras hemsida förut men nu verkar de ha tagit bort den.

Så i er törst efter nedladdningsbara filer så kan jag ju bjuda på en annan, också ny men ändå gammal. Det handlar om post-punkbandet Killing Joke och deras låt Almost Red, som var titelspåret på deras allra första EP från 1979. Varför är detta nytt då? Jo, låten hör till en kompilation kallad Bustin' Out, The Post Punk Era 1979-1981 som i sin tur hör till serien (av kompilationer) New Wave To New Beat. Läs mer om det här och mp3an har ni nedan.

mp3: Killing Joke - Almost red

Är törsten inte släckt ännu så ska ni få en låt till. Som 27 svenskar bjuder på. I'm from Barcelona har under ett idogt turnerande samtidigt jobbat på ett nytt projekt vid namn 27 songs from Barcelona, som går ut på att de - med start idag - ger bort minst en låt varje dag. Först ut är Daniel Lindlöf! Redan imorgon kommer nästa låt, så håll utkik här

mp3: Daniel Lindlöf - Lower My Head

Va, lever han än?

Har varit många dödsbud här på sistone men vi är inte döda än. Inte riktigt, det har fallit sig så att vi alla är på resande fot för tillfället. Här är i alla fall ett svagt livstecken i form av en spellista.

Lokko skrev i veckan om att ge upp och om hur att ge upp är en svår konst. Och att dö är ju på ett sätt att ge upp. Vissa artister kanske man önskar att de hade gett upp för länge sedan, vissa anser man att de gav upp alldeles för tidigt. Här kommer i alla fall en spellista med artister som mot alla odds fortfarande är i livet.

v. 03 - Va, lever han än?

Göteborgsakustik

Alla gillar väl José Gonzalez, och alla gillar väl Göteborg. Nåväl - glöm det sista kanske. Men om det första i alla fall stämmer så har jag ett guldkorn till er alla. José Gonzalez är inte bara en framgångsrik soloartist utan han är också del av trion Junip från just Göteborg.

Förutom José så utgörs Junip också av Elias Araya och Tobias Winterkorn. Skillnaderna mellan Josés musik och Junips är krasst sagt att det här är lite hårdare och/eller lite smutsigare. Vissa spår är till och med helt instrumentala, som den jag länkar till nedan till exempel, Azaleadalen. Jag är ingen expert på varken Göteborg eller konstiga namn så jag fick googla mig till att Azaleadalen är en del av en botanisk trädgård. Och tänk dig själv att du är tvingad att gå runt och lukta på blommor en småregnig förmiddag i Göteborg, då är det här utan tvekan det bästa botemedlet

Junip - Azaleadalen

Teddy Pendergrass R.I.P.

Jag följer tråkigt nog upp ett sorgligt inlägg med ett lika hemskt. Rhythm and blues- och soullegendaren från Philadelphia, Teddy Pendergrass, har gått bort efter att ha brottas mot cancer i flera år. Egentligen visste jag ingenting om Teddy P alias Teddy Bear innan han dog, vilket är väldigt trist inser jag nu efter ett par lyssningar på YouTube. Men så är det att vara född på sent åttiotal, vi kan Aqua, Eminem och High School Musical istället. Och YouTube

Det var faktiskt först när Teddys dödsbud överskuggade Jay Reatards - på Twitter - som jag ens tänkte att jag kanske borde googla honom. Och ja, det borde man ju gjort för längesedan. Vad jag egentligen vill komma fram till här är att alla som är uppväxta med allt annat än Aqua, Eminem och High School Musical och YouTube och Twitter måste lära ynglingar som mig att uppskatta fenomenala artister från förr. Det görs liksom inte sådana här legender längre. Ta ert ansvar ffs

PS. En spellista med legender som fortfarande lever kanske skulle vara på sin plats (jag tänker t.ex. Giorgio Moroder), men det överlåts till di gamle och lärde

Jay Reatard R.I.P.

Hade egentligen inte tänkt skriva alls den här veckan då jag är i Göteborg och hänger i Myrornas monter i Nordstan (kom och häng vetja, man kan göra om sig och bli mer eller mindre ful!). Men så hände det här. Jay Reatard har dött. Och, enligt obekräftade källor, av något så trivialt som influensa. Det känns ju helt efterblivet. Jag har försökt hitta någon (läs: alla) att prata med i denna stund av sorg men hittills har ingen ens vetat om att han någonsin har funnits. Inte okej. I och med den här videon blir ni i alla fall upplysta. Om än lite för sent. Lyssna, titta, googla och pay tribute nu.

På tal om Myrornas lilla happening i Nordstan så kan jag klart och tydligt förtälja att det är väldigt svårt att spela skivor tio minuter per timme som Frälsningsarméns pausunderhållning. De säger öppna pärleporten, jag säger open the gates of hell!

Fan för Frälsis och för meningslös död.

Tillbaka till framtiden II

Följer som numera sedvanligt upp veckans spellista med ett YouTube-klipp. Den här gången får ni däremot klicka er vidare till YouTube för att herren som helt enkelt stulit klippet från första filmen med Marty McFly och hans DeLorean vill inte att vi andra skall få bädda in det på dylika hemsidor. Osolidariskt.

Hursom, det handlar naturligtvis om Johnny B. Goode från Tillbaka till framtiden från 1985. Kanske världens bästa låt någonsin, en utav dem med säkerhet. Det kan också tilläggas att låten framförts av uppskattningsvis alla artister någonsin och det är den enda låten jag någonsin sjungit karaoke till men att Marty McFlys version hör till en av de bättre tillsammans med Chuck Berrys original och Elvis Las Vegas-version.

"Hey... what do you call that?"
"That's rock'n'roll!"

Gratis är gott

Waaga Records är ett bra skivbolag. De gör coola covers (se ovan) och signar coola och nya artister såsom Emily Neveu, FUR och Boddicker. De släpper dessutom coola kompilationer helt gratis. Och det är därför jag släppte skolböckerna för ett ögonblick och loggade in på Bloggerkontot, för det är klart att detta måste tas upp. I mitt tycke bör ni högerklicka + spara som på länken nedan med en gång, men för den som behöver ytterligare övertalning innan de musikaliska vyerna vidgas så kan jag säga som så här: det här är skitbra! Något annorlunda men skitbra. Basta. Om min briljanta åsikt inte räcker så får ni väl lyssna på en mp3: Seams - Nightcycles

Waaga Records Compilation

Girls

San Fransisco-bandet Girls stod för ett av förra årets mest hyllade album. Det hette kort och gott Album, och nu har videon till nya kommande singeln Morning Light släppts på Youtube. Det var egentligen bara det. Ett litet tips på bra musik från mig till eder

PS. Kan man få lite lyckönskningar inför morgondagens tenta, kära läsare? Jag lär nämligen behöva det

PS 2. Okej, den här videon var visst inte sprillans ny. Någon har bara laddat upp den på nytt och lurat hela bloggvärlden, men bra är det ju hur som helst

Tillbaka till framtiden

Som utlovat en spellista med temat framtid. Men det blir framtid ur ett dåtidsperspektiv, 10 låtar ur filmer som utspelar sig i framtiden. Och de är i tur och ordning:

Brazil
The Omega Man
Minority Report
A Scanner Darkly
Escape from New York
The Matrix
Blade Runner
Fifth Element
Twelve Monkeys
...och Brazil igen (en Kate Bush-pärla)

Spellistan finns här: v. 2 - Tillbaka till framtiden

Framtiden

Tiden går fort när man har roligt. Och ibland går den fort ändå, ungefär som senaste veckan, eller för all del 2009. Framtiden kom och gick, sade glatt "hej, tjenare!" och stack sedan lika fort igen. Om man inte ska tappa bort sig helt så får man, precis som när man är vilse i skogen, ta sikte på ett mål lite längre bort än säg, nästa vecka.

Om jag vänder mig och ser tillbaka på 2009 från ett lite mindre internt perspektiv än det i mitt senaste inlägg ser det ut lite ungefär så här... 2009 var ett ganska mediokert musikår. Ganska, ointressant. Det tycker jag allt.

Om jag bara hade fått ta med mig två grejer från 2009 skulle det vara Fuck Buttons CD/LP Tarot Sport och Douglas Couplands bok Generation A. Nu är det ju inte riktigt så jävligt men i alla fall. Generation A är (alfabetsanarkin till trots) en uppföljare till Couplands Generation X. Tarot Sport är en uppföljare till John Cummings-producerade (Mogwai) Street Horrrsing.

Dessa verk har det gemensamt att de båda tar oss ett rejält kliv in i framtiden. Couplands bok på så sätt att den helt enkelt utspelar sig i framtiden. Fuck Buttons skiva på så sätt att den på något vis tar mig till en framtid där rockmusik (jo, det är rockmusik det har jag bestämt) är intressant igen.

Det här kommer bli ett tämligen kort inlägg, jag kommer nämligen bolla över ämnet till er läsare. Ni är jävligt dåliga på att kommentera! Bättring nu snälla.

Vilken riktning musikvärlden tar styrs naturligtvis av kommersiella krafter och har så gjort sedan urminnes tider men precis som hiphop och dansmusik hittade en bred publik under främst 90-talet måste det förr eller senare komma fram en ny riktning för yngre band och artister att följa...

Vilket band eller vilka artister är enligt er mest i fas med framtiden?
Hur låter listettorna om 10, 20 år?
Övriga frågor och/eller svar?

Jag följer upp med en spellista imorgon betitlad "Tillbaka till framtiden". Vi hörs...

Framtidsvåld

Om crack och analsex sjunger en bitter Leonard Cohen i "The Future". Här ackompanjerad av ett klipp ur den provocerande kultfilmen Natural Born Killers från -94 där Cohen delade plats på soundtracket med bland andra Dr. Dre, Bob Dylan och Patsy Cline (brokigt värre). Juliette Lewis (som sparkar och slåss i klippet) är också med och sjunger (så också när hon sitter i finkan i filmen). Den bluesiga låten "Born Bad" är, så vitt jag vet, det första officiella stycke musik fröken Lewis framfört (rätta mig om jag har fel) och även om man kan skönja en musikalisk ådra är det ganska långt ifrån det garageskrammel hon sysslat med de senaste åren tillsammans med "the Licks". Om man förresten gillar det Juliette and The Licks gjort ska man nog vara försiktig när man lyssnar på hennes nya skiva "Terra Incognita", för den är faktiskt inte så bra. Mars Volta-producenten Omar Rodriguez Lopez och häftigt omslag till trots. Vad har hänt med vår tids Patti Smith?

Men tillbaks till gubben som sjunger. 1964 gjordes en dokumentär om beatnikpoeten Cohen som är väl värd en titt. Finns i fyra delar på Youtube. Och, kan ni som jag inte få nog av denne fascinerande man rekommenderas även ett klipp från den kanadensiska tv-showen "This Hour Has Seven Days" där han flirtar friskt med den propra programledarinnan och är sådär härligt charmig och konstlad på samma gång. Did anyone say sexual tension?

Sådär, två inlägg på en kväll är väl en okej ursäkt för all utdragen julledighet?

Jag lämna mitt hjärta i Göteborg

(En liten återkoppling till spellistan vi gjorde v. 52, den om Alf Robertson.)

Det är en sargad man som hörs i "Jag lämna mitt hjärta i Göteborg", den där låten som skulle blivit Alf Robertsons väg tillbaka till Svensktoppen, till husvagnscampingar och kaffetermosar. En låt som - om den hade blivit färdig - säkerligen kunde ha satt många MILF-hjärtan i brand. Men jag vill ändå tro att Alfs försvenskning av klassikern "I Left My Heart In San Fransisco" är bäst precis såhär, rå, opolerad och, likt Johnny Cash sista inspelningar - väldigt ärlig.

När Alf gick in i studion tillsammans med producenten/artisten Björn Olsson (Håkan Hellström, Soundtrack of Our Lives m.m) snackades det en hel del om comeback i media. Så blev det ju som bekant inte. Alf gick bort och lämnade några ofärdiga inspelningar med Björn efter sig, inspelningar som senare sattes ihop tillsammans med en några år gammal liveupptagning. Knappast en lyckad albumkomposition men båda delarna är klart lyssningsvärda, var för sig. Albumet finns (som så många andra Alfbum) på Spotify för den som vill lyssna på både demoversioner av vad som kunde blivit något stort, och en minst sagt annorlunda liveupptagning som närmast liknar buskismonolog med pausmusik.

Best Coast

Det är egentligen dags att sammanfatta veckans nyheter, men året verkar fortfarande vara smått bakfullt (jag börjar för många inlägg med en ursäkt. Det ber jag om ursäkt för), och det har egentligen inte hänt så himla mycket (som är signifikant) att jag tänker ge mig på mer än en sak, och det är att Gorillazine finns på Twitter!

Nä, det var inte just det jag skulle ta upp, men följ oss där i alla fall för massor av tokigheter. Kanske blir det lite mera sex?

Det jag vill ta upp är egentligen ingen nyhet i sig. Jag vill bara presentera Bethany Cosentino a.k.a. Best Coast, som slog igenom i bloggvärlden förra året med sin släpande och skräniga poprock och som jag har fattat tycke för först på senare tid. Hon startade som många andra i sitt sovrum, sen blev hon upptäckt av någon blogg blablabla och det är väl där vi står idag. Och just det, hon har samarbetat med Nike Women (man kan ladda ner en bra låt där under en kort tid så pass på) också, vilket ju verkar helkonstigt. Inte riktigt vad man tänker att Nike står för. Inte riktigt vad man tänker att släpande och skränig poprock står för heller. Frågan är ju vem man ska kolla snett på, Best Coast eller Nike? Fast skitsamma, jag gillar släpskränet. Ta en mp3: Best Coast - Up All Night

Samtidigt i en annan del av internet, nämligen Myspace: Vampire Weekend streamar hela sitt nya album Contra där. Jag är väldigt tveksam. Ska ni hänga på Myspace så bör ni nog istället gå in på mancungrabbarna Delphics sida och lyssna på delar ur deras coola debutalbum Acolyte. Mycket bättre. Kanske är ute och cyklar men jag säger det ändå: det låter lite som New Order fast på 10-talet. Fasen, ta en mp3 till och döm själva: Delphic - Counterpoint

Colouring of Pigeons

Är något sen med detta onsdagsinlägg men har gått igenom en smärre datorkris idag så bär med mig. Windows 7, (inga) drivrutiner och sådant där krafs som Ace egentligen är the ace på. Hur som helst, here is my ace up my sleeve.

Idag finns egentligen bara en sak på allas läppar, och det är det svenska syskonparet Olof och Karin Dreijer. För er som inte är upplysta så är det alltså The Knife vi snackar om. Igår fick man höra av SoundCloud att duon hade startat ett konto på sajten och att en ny låt skulle komma inom kort. Och mycket riktigt, bara en dag senare dök den episka elvaminutaren Colouring of Pigeons upp, från en opera kallad Tomorrow, In a year som är baserad på Charles Darwins bok om arternas uppkomst. Förutom att studera Darwins liv och hans upptäckter så har Olof faktiskt åkt till självaste Amazonas för att inspireras och spela in passande ljud! Och för att få till det ordentligt med arrangemanget på scen har de tagit hjälp av Mt. Sims, Planningtorock och den danska performance-gruppen Hotel Pro Forma. Det lär bli lattjo I tell you. Om du som till exempel Norddan har turen att befinna dig i Stockholm så bör du pricka in den sista helgen i januari. Bor du inte i Stockholm så är SJ alltid pålitliga. Följ nu länken till ljudmolnet nedan där du kan lyssna och ladda ner, helt gratis!

The Knife in collaboration with Mt. Sims and Planningtorock - Colouring of Pigeons

Death of a Ladies' Man

..och där! var jullovet slut. Vad fick du i julklapp? Jag fick en stor hård klapp. I huvudet. Eller det var mer av en mental julklapp, men jag har ändå förvisat mig till soffan och tv-spelet för att kurera mig. Nu har jag blivit knäpp i huvudet istället av allt stillasittande och grubblande. Men it's all good! För jag har lyssnat på Leonard Cohen (ni vet han den där gubben som känns tryggare än din faders knä, fast som du ändå vet kommer ligga med dina flickvänner när du vänder blicken). Och det tänkte jag att ni också ska få göra, för jag har nämligen gjort årets första spellista bestående av enbart Cohen-alster.

Leonard Cohen är mer än bara en kanadensisk jude med mörk röst. Leonard Cohen är en spännande gåta man desperat vill lösa. En musikalisk pionjär och en poet. En författare. En man som gjort Dylan bättre än Dylan. Som gjort album med Phil Spector. Som skrivit "Hallelujah" (något som Jeff Buckley inte gjort). Som gått i kloster. Vänslats med Janis Joplin. Varit med i Miami Vice (om än bara ett avsnitt) och så vidare.. Men det allra mest fascinerande: han har aldrig blivit en parodi på sig själv. När andra artister går och blir gamla och börjar göra trötta covers på sig själva är Cohen fortfarande en man med något att säga. Det är en bedrift.

Såhär kan Leonard låta när jag får välja: v. 01 - Death of a Ladies' Man

För övrigt är det tur att vi har en liten bror i vårt stall som inte viker en tum från sina plikter och inspirerar oss andra att ta tag i våra liv och åtaganden. Ace, var håller du hus?

Vargtass

Det är som bekant vargavinter här i Sverige för första gången på år och dagar. Dessutom skjuts det nu vargar till höger och vänster för första gången på år och dagar. ”Det blev kaos” säger någon. Ja, tjena. Otippat liksom, skjutgalna jägare har ju velat döda varg sedan Moses delade på havet?

Men nog om det, andra vargar som slipper bli skjutna är bandet We Are Wolves och de släppte sitt tredje album Invisible Violence ganska nyligen, så därför tänkte jag bjuda på det här!

mp3: We Are Wolves - Holding Hands

Unit Training Film 2: Cannibals

Alla i musikvärlden, inklusive Gorillazine, verkar ha tagit extra långt jullov. Den här videon är faktiskt det enda nya som jag tycker har varit värt att skriva om de senaste dagarna, och då har jag egentligen inget alls att skriva om bandet The Units som sjunger om kannibaler. Låt oss hoppas att alla i musikvärlden, inklusive Gorillazine, tar nya tag i veckorna som kommer, för januari månad har mycket gott i påsen

PS. Kannibaler är kanske det här årets vampyrer? Kom ihåg var ni hörde det först