Boogierockens ABC

Slår två flugor i en smäll såhär på kvällskvisten och ger en liten enkel förklaring till vad boogierock egentligen är tillsammans med ett bonusklipp från Youtube i form av ett liveframträdande av brittiska Foghat anno 1973.

Honey Hush som spelas i klippet är kanske inte ett klockrent val för att påvisa urtypen av boogierock (snarare mer åt heavy metal-hållet), men den råkar vara så bra att jag inte kan låta bli. Och Foghat är ju faktiskt klassat som ett boogierockband. Låten från början är inspelad av "The Boss of Blues" Big Joe Turner 1953 men det är snarare Johnny Burnettes singelsläpp av Train Kept-A-Rollin' tre år senare, där Honey Hush är b-sida, som Foghats version är sprungen ur. Oavsett ursprung så är det en löjligt bra låt.

Men vad är då boogierock? Till att börja med, ungefär det tuffaste ordet jag vet. Så om jag fick välja skulle allt jag gillar vara boogierock. Men nu är det ju inte så. Det är kort och gott en benämning 70-talsband blev stämplade med när dom fick för sig att spela bluesrock lite snabbare och enklare, utan flummet som annars hör genren till. Gärna i shuffle-tempo och med en känsla av att någon precis ringt i den sorglösa supa- och svinaklockan. För att göra det ännu tydligare: ungefär precis som Status Quo.

Några vanliga företeelser som lätt kan blandas ihop med boogierock men som egentligen är något helt annat:
#Boogie-Woogiemusik. Ungefär som rock'n'roll fast innan det fanns några elgitarrer.
#Boogie-Woogiedans. Att dansa som man gjorde på 50-talet.
#Boggivagn. En sån där husvagn med fyra hjul som väcker avund på campingen.

Frågor på det?

Boogierock

Nu blir det fulrock för hela slanten! Inte minst för att vi råkar vara barnsligt förtjusta i powerriffande 70-tal men även för att verkligen cementera just hur gubbig den äldre generationen på Gorillan är. Och ja, det är lite sent i veckan för spellistan, men svinflunsor, regelrätta fylleslag, kärleksbestyr, Chromeo på Marie Laveau och givetvis SVT:s sändningar av Stockholm Horse Show har kommit emellan. Som att ni läsare aldrig har glömt tid och rum när det varit hästhoppning på tv. Deal with it!

Jag återkommer förhoppningsvis med en checklist för vad boogierock är och inte är lite senare ikväll men nu ska jag gå och se ett sådant där rockband på Mosebacke.

Här är listan: Boogierock

Later!

Introducing Lil' Bro

- Vad fan hände?
- Ny musik! Från tjugo... hundra... NIO!

Vi har rekryterat en medlem av den yngre generationen så att jag och Norddan kan få skriva om vår jävla gubbrock i fred. Tacka o ta emot, på köpet får ni en spellista signerad Lil' Bro innehållande låtar som lever upp till hajpen:

v. 47 - Det blir hajp av alltihopa

(Don’t) believe the hype?

Årets mest hajpade album. Känns det intressant? Ja eller nej, jag berättar i alla fall. Årets mest hajpade album är Beach House - Teen dream. Punkt. Teen dream är indiepopduon från Baltimores tredje album. Årets mest hajpade alltså. Men vad är storyn? Jo, albumet släpps inte i år. Vi får vänta ända till den 26 januari för att se om det verkligen är så jävla hajp som den hajpade musikbloggvärlden påstår. I flera månader har jag läst "ooh, it’s soo epic" eller "the best album I’ve heard for years" etc. etc. Känns som att risken för kraschlandning är ganska överhängande.

Albumet kommer i snygg förpackning dock, med en DVD innehållande en video för varje låt! Varje video producerad av helt olika producenter. Oerhört påkostat. Själva musiken då? Jo, den är fin. Inspelad i en kyrka som den är, och producerad av Chris Coady som tidigare jobbat med TV on the Radio och Yeah Yeah Yeahs med flera. Några låtar har hörts på diverse livespelningar i Norge bland annat eller genom läckor. Att det är bra råder det ingen tvekan om, men att det skulle vara årets bästa album vetefan.

Vad är det egentligen som skapar en hajp? Pitchfork? Hypem.com? Att man kommer från Baltimore? Hur länge kommer Beach House-hajpen egentligen orka hålla på när albumet är flera månader bort? I slutet av januari vet vi.

Man kan faktiskt göra quorngryta av alltihop också

Eftersom jag själv är vegetarian kändes det aningen olustigt att uppmuntra er, ack så godtrogna läsare att springa till närmsta slaktare och köpa fläskkotletter för att kunna laga köttgrytan som ni fick recept till i senaste spellistan. Det går faktiskt att göra grytor utan kött, så det så. För att inte älta det här vidare hänvisar jag istället till plats 295 på Rolling Stones "The 500 Greatest Albums Of All Time"-lista. Även om jag inte ens tycker att det är en speciellt bra skiva.

Hur som helst, för att visa er hur bra det kan bli om man som artist/band följer en vegetarisk kost får denna veckas bonus till spellistan bli en makalöst vacker låt av The Kills. Både VV (Alison Mosshart) och Hotel (Jamie Hince) som utgör duon, är vegetarianer. Att låten i sig inte har något med kosthållning att göra eller ens följer det dansanta temat låter jag falla under radarn.

Det blir köttgryta av alltihop!

Som många av er läsare säkert har anat så har målet med Gorillazine redan från starten varit att ta steget upp som Sveriges viktigaste matblogg. Även om vi tagit några omvägar via allmänt musikpladdrande så är vi nu till slut framme vid målet: En blogg med idel sköna mat-recept!

Okej, det där var kanske inte helt sant men dagens inlägg handlar i alla fall om mat, om än i musikform. I give to you veckans spellista: v. 46 - Det blir köttgryta av alltihop

För andra veckan i rad tar vi vägen genom köket i jakten på den perfekta (så bra det nu kan bli med Spotifys utbud) spellistan och nu står gammal hederlig svensk köttgryta på menyn. Nu vet förstås inte jag hur ni tänker när ni hör ordet köttgryta, men jag vet att jag i alla fall bara måste dansa! Därför maler bpmtrumman denna gång likt en köttkvarn och spänner över allt från moog-disco, electro, techno och lite oväntat kanske, norsk noise.

Rör på göten!

Vem släppte ut hundarna (igen)?

Knyter ihop hundpåsen med denna guldklimp. Butthole Surfers balanserar ofta på gränsen till det plojiga men ibland blir det både lite plojigt och helt rätt. Underdog kommer från samlingsskivan Saturday Morning's Greatest Hits från 1996. Skivan innehåller tolkningar av signaturmeoldier till olika tecknade barnprogram av bland andra Ramones, Violent Femmes, Matthew Sweet och förstås Butthole Surfers.

Bad raditude

Kul grej, men skivan man tvingas köpa tillsammans med "snuggien" är fenomenalt dålig. Inte bara Lil Wayne-samarbetet på rent ut sagt stötande Can't Stop Partying utan hela kalaset. Det kan vara ett internt skämt eventuellt. Skivan alltså.

Bolibompa?

Om du råkar bo i Washington, Virginia eller andra till synes slumpmässiga delar av USA finns chansen att du redan råkat på barnprogrammet Pancake Mountain via lokalkabeln. Om inte, så har du kanske precis som vi råkat på denna sensation på YouTube. Om inte, här är världens kanske kreddigaste barn-TV som under åren tagit emot gäster som White Stripes, Undertones, Buzzcocks, George Clinton, M.I.A med flera och förstås The Melvins. Mycket nöje...

Det blir pannkaka av alltihop!

Som rubriken lyder så har vårt senaste (och såhär i efterhand, alldeles för pretentiösa) försök till spellista varit allt annat än lyckat. Vad det var för pretto-tema som fällde krokben på Gorillan - och gjorde så att han ramlade över delaypedalen och blev försenad - tänker jag inte tala om men jag kan däremot berätta att vi nu har en mycket bättre, och inte minst matigare lista att bjuda på.

Vad temat är? Ett pannkaksrecept såklart. Hur mycket ni ska ta av varje ingrediens har vi dock ingen aning om. Höfta lite så blir det nog bra.

Listan finns här: v. 45 - Det blir pannkaka av alltihop

Blir ni ändå inte mätta så startar vi ikväll också upp ett litet tillägg till våra playlists i form av ett youtube-klipp på samma tema. Eftersom detta påfund är sprillans nytt här på Gorillan och för att vi gillar att vara konsekventa, så kommer vi komplettera de gamla spellistorna med var sitt litet youtube-örhänge så snart vi finner något passande. Ace, take it home!