Sit on MyFace and tell me that you love me...

Lovade en uppföljning på MySpace-temat som förra inlägget tangerade. OK...

Ingen har någonsin blivit upptäckt på MySpace, inte ens Lily Allen. Lily, årets kvinna enligt brittiska GQ där hon visar tuttarna i oktobernumret, hade månaderna innan sin albumdebut sommaren 2006 knappa 4000 vänner på MySpace (din mamma har fler vänner på MySpace, jag lovar).

Efter albumsläpp och mediahajp har hon ett par månader senare över 60000 vänner. Anledningen till att hon stämplats som ett MySpace-fenomen är att vid tidpunkten för hennes genombrott var MySpace i sig ett fenomen ("kan du adda mig på MySpace eller?"). Frågan är om inte Lily Allen betytt mer för MySpace än portalen gjort för sångerskan. Idag lägger tusentals förhoppningsfulla band ut halvfärdiga demos i hopp om att bli plötsligt upptäckta. Lägg energin på att repa, arbeta fram en bra demo och skicka det färdiga resultatet till ett skivbolag. Det gjorde Lily Allen, hon var kontrakterad till EMI redan innan hon startade ett MySpace-konto.

MySpace är, ur en artists synvinkel, ett utmärkt verktyg att hålla kontakt med fansen, eller skivköparna, men är ingen garanti för framgång. I skrivande stund säljer både Michael Bolton och Mark Knopfler fler album än Lily Allen. Men enligt MySpace är Lily t.o.m större än Jesus... förlåt, Beatles. Och Lily skjuter sig själv i foten naturligtvis när hon går hårt åt fildelare - de flesta av hennes egna fans kan förmodligen inte ens justera volymen på en traditionell musikanläggning.

För övrigt:

• The Get Up Kids ber om ursäkt för att ha uppfunnit emo. För sent.
• Jack White "pulls a Kanye" vid premiärvisningen av nya White Stripes-dokumentären Under Great White Northern Lights.

...och nymodigheterna vet inga gränser.

För att ytterligare befästa vår adaption till nutid (kanske rent av framtid?) har det så blivit dags för det senaste tillskottet till musikjournalistiken: Gorillazines veckoliga Spotifylista. En lista på sisådär tio låtar utifrån ett givet tema serverat varje måndag för ert välbehag.

Den här första veckan gör vi en neddykning i låtar som allas vår favoritrockare Nicke Andersson tolkat i olika bandkonstellationer och därmed också spridit vetskap om. Nicke Andersson har ju som bekant ett stort musikintresse - och vad det verkar ett ännu större intresse att tolka och lyfta fram andras låtar - så vad bättre än att göra denna hommage till hans musiksmak. Den har ju trots allt format en och annan tjomme i vårt avlånga land. Och nej, det är inte alla låtar, inte ens de flesta, men det är ett fint urval av melodier från både Entombed-tiden till senare Hellacopters-dagar.

Listan finner ni precis här: v. 40 - Songs The Nicke Andersson Taught Us

Givetvis går det bra att önska nästa veckas tema och det görs lättast som en kommentar här nedan.

Smaklig spis!

Bedårande barn av sin tid

Jo, tack för senast. Men väldigt lite har hänt som har bidragit till att revolutionera musikvärlden de senaste fem åren.

LMAO ;-)

För tio år sedan hörde jag The (International) Noise Conspiracys första singel på P3 Rock. Dagen efter, på Victory Records i Skövde, beställer jag Smash it Up från Japan som ett par veckor senare landar på skivtallriken och jag inser snart att jag inte alls gillar The (International) Noise Conspiracy. Den 23 september 2009 har The (International) Noise Conspiracy 23756 vänner på MySpace, men jag gillar dom fortfarande inte (det har med parentesen att göra).

Idag, innan jag bestämmer mig för något så dumt som att spendera dyra pengar på obskyra The (International) Noise Conspiracy-singlar från Japan kan jag lyssna en, två eller hur många gånger jag vill på en låt via Spotify, MySpace eller YouTube - på min telefon - före jag köper. Helt fantastiskt, men samtidigt som det är lättare än någonsin att hitta och lyssna till ny musik är det svårare än någonsin att hitta bra ny musik.

För tio år sedan, ungefär vid samma tidpunkt som Gorillazine startade, betydde en artikel i en tidning eller fanzine att någon verkligen tyckte det var värt att skriva om. Ofta var det naturligtvis inte det men de senaste årens utveckling har lett till att artister, band och skivbolag ofta startar i fel ände, vid fel tidpunkt, på fel ställe. Mer om detta senare i veckan.

Ytterligare en legend i musikkretsar som tog en paus 2003 var Jay-Z, nu tillbaka med The Blueprint 3. Jag läser en intervju (i en gratistidning naturligtvis) med Jay-Z under rubriken "The King of Rap Returns". Jay-Z förklarar hur han inte gör musik för iTunes, iTunes kommer till Jay-Z precis som berget kommer till Muhammed. Och det är, tydligen, vad låten D.O.A (Death of Auto-Tune) handlar om. D.O.A är inte helt utan poänger men på det stora hela framstår Jay-Z som ganska...gammal?

Strage drar i sin recension av samma skiva ganska omgående, av förklarliga skäl, parallellen till Oasis. Skrattar bäst som skrattar...Blur?

Vi har också blivit gamla men vi kommer försöka framhålla det positiva. Vi kommer försöka vara relevanta till skillnad från alla klipp-o-klistra-bloggar. Och missförstå mig rätt, vi älskar Spotify (vi kommer bjuda på otaliga spellistor framöver), mp3, iTunes, nedladdning, uppladdning och hur tekniken har möjliggjort oss att dela med av oss det goda till Dig.

Har ni sett? Har ni hört? Är det möjligt?

Ja, Gorillazine är tillbaka. För att vara någorlunda ajour med samtiden är vi numera en blogg. Förhoppningsvis en rolig, upplysande och opretentiös sådan, men det får framtiden utvisa.

Det viktigaste är att vi är tillbaka. Så håll i hatten, here goes nothing!