Årets...

Nykomling: Lil' Bro. Den enda medlemmen på Gorillazine som överhuvudtaget har hört en skiva från 2009 drar ett tungt lass när det gäller att hålla er uppdaterade om vad som är... nytt (och bra).
Flopp: Mitt inlägg om Kambodjansk garagerock. Ville så mycket, blev sådär.
Flipp (eller årets pretto): McTate. Tog ut svängarna och skrev om en konstutställning. Jag är nöjd.
Skräll: Norddan skriver helt otroligt inspirerat när han är lite deppig, exempelvis om Alf Robertson. Ser ni han på stan, släng en snöboll i plytet på honom och kalla honom tjockis. Då har vi snart Stora journalistpriset i en liten påse.
Spellista: Saxlistan. I wan't more cowsax, I need more cowsax!

Gott nytt år!

Glad Nyårs

Om du/ni liksom jag ska ta det rätt lugnt vid firandet av inträdet i det magiska 10-talet (det blir ju bara skit av alltihopa varje år ändå liksom) så kanske den här låten vore något att deppa ner sig till. Jag vet att jag i alla fall ska deppa ner mig till den.

Justin Vernon a.k.a Bon Iver har inte alltid haft flanellskjorta och (ett mäkta imponerande) skägg och sjungit om en tjej som heter Emma. Innan han flydde ut i skogen och skrev det där underbara albumet till just Emma så tillhörde han Eau Claire Memorial Jazz Band (detta var förvisso långt bak i tiden, i high school närmare bestämt, men tänk inte på det nu). Detta jazz-band åker årligen till New York för att deltaga i musiktävlingen Essentially Ellington, men i detta år av lågkonjunktur hade de inte råd. Då steg Justin Vernon in och hjälpte till med både transport och framförande, vilket resulterade i den här vackra versionen av låten For Emma. Gott nytt år önskar Lillebror!

mp3: Justin Vernon featuring Eau Claire Memorial Jazz Band - For Emma

Jobbigaste spellistan

Det är måndag, igen, tydligen och dags för spellista. Veckans tema: jobb. Ibland tar det emot, det blir jobbigt, och då räcker det här som presentation.

Spela den här på vägen till jobbet i alla fall, och måndagsmorgonen blir inte fullt lika plågsam.

v. 53 - Det tar emot

"My Miss eh... My vafan..."

Lite segt så här års. Återanvänder en liten del av en intervju som publicerades i ursprungliga Gorillazine under detta decenniums början.

Precis som vi började för ett par månader sedan med att rota i Hellacopters-Nickes val av covers avslutar vi även året med Hellacopters-anknytning. Känns kanske inte helt aktuellt men om sanningen ska fram så skulle knappast Gorillazine funnits utan the Hellacopters. De var inte världens bästa band, de var inte Sveriges bästa band men Nicke var min rockmagister. Under sent nittiotal, tidigt tjugohundratal gav han en distanskurs i rock och undervisningsmaterialet bestod av 7"-vinyler i larviga färger.

Det här är ett utdrag ur en intervju med Världens Mest Sympatiske Trummis - Robban:

- Lång, långsam låt. Den heter Payin' the Dues. Fast den är aldrig inspelad. Det började med att vi skulle ha ett fyllerep och så skulle vi köra, jag tror det var Gotta Get Some Action (Now) eller nånting, i jättelångsamt tempo bara. Bara 1/3 av tempot och sen blev det den låten. Det blev som ett jam.

Första spelningen med Boba då skulle vi spela på Prinsen i Stockholm, där dom hade nått 100-årsjubileum. Och vi skulle få skitmycket pengar och allting, då tänkte vi, fan va grymt då spelar vi bara en låt i en halvtimme och ser vad som händer. Eller vi spelade You are Nothing också, och sen var det bara den i 25 minuter ungefär. Det lät ju antagligen förjävligt för det var ju ingen struktur alls på den. Sen tyckte vi det var vissa delar som var bra av den så vi fortsatte spela den. Då kom vi på att, fan vore de inte rätt grymt om vi spelar den här låten live skitmycket och sen spelar vi aldrig in den nånsin.

Den finns bara på livetejper och bootlegs. Vi skulle släppa en live-10". Omslag och allt sånt var klart. Den var ju mastrad i Polar och allting, hela skiten. Inspelad med två mickar i taket, det låter som en bootleg. Det var -97 nångång tror jag. Och då tänkte vi att den skulle vara med där, som det enda stället den finns på. Men den här skivbolagskillen hörde aldrig av sig, det var ett litet franskt label. Han betalade för rubb o stubb och han har allting. Han sitter väl på det själv antar jag. Han hade ju fått förhandsordrar på 3-4000 och han släppte den aldrig. Där var den med i alla fall, det var 5 låtar på den här tiotummaren och så skulle det komma på CD också. Back in the USA-omslaget, MC5. Fast en bild på oss, där Dregen står med kuken framme på omslaget [rågarv]. Vi står halvnakna hela bunten och vi är svettiga och de ryker om oss, en sån bild som MC5-omslaget, fast Dregen står och drar i kuken, det är rätt grymt!

Vi får väl se om den kommer nångång. My Miss eh... My vafan, My Mephistophelean Creed... med Payin’ the Dues inom parentes.

Garanterat tunna och fina, snart är dom dina...

Det har varit lite si och så med mitt skrivande såhär i juletid. Matsmältning hit och dit, strul med tåg, dåliga rim och annat kommer lätt i vägen. Men som tur är finns det andra som håller fortet intakt, och det har faktiskt släppts en hel del nya grejer under den tid jag varit inaktiv. Några har varit lite bättre och lite mer gratis än andra

Underwater Peoples är ett skivbolag med en ganska medioker hemsida, men de har tillsammans med bloggen Chocolate Bobka släppt en ganska underbar kompilation kallad Winter Review gratis under en begränsad tid. Så om du uppskattar rock/pop/flum/lo-fi/no-fi och dyligt så föreslår jag att du går hit och laddar ner illa kvickt (mp3: Julian Lynch - Es's)

Är man mer nere med elektroniskt inför nyårspartyt så har What Kind of Breeze do you Blow? släppt en gratis remix-EP på det ganska nya skivbolaget Brilliantine. Ladda ner här (mp3: Yuksek - Extraball (What Kind of Breeze do you Blow? remix))

Och sist men inte minst har vi en gåva från Elias and the Wizzkids som bjuder på ny singel från kommande skivan Just Do It (mp3: Elias and the Wizzkids - Oh These Nights)

Ganska gött med jul ändå

Rim job

När Norddan för sig själv lobbar Ace jobbar
Innan Jingle Bells i galet raseri utmynnar han på denna klassiker nynnar

Spyan är inte vilt på dopparedagen

Okej, eftersom mina medarbetare verkar ha fullt upp med att baka pepparkakor och vara sådär härligt jävla juliga, och därmed försakar sitt ooh så viktiga åtagande här på Gorillazine så blir väl jag tvungen att fylla tomrummet. Men när man kommer hem 06:00 på julaftonsmorgon (efter en fulkväll på Carmen som tog sig till Kvarnen som tog sig vidare till en singeldansfest på Spyan, för att avslutas med en grisigt bitter franchiser på Sleven Stureplan och en rysk taxichaffis som envisades med att spela T.A.T.U på högsta volym) är man sådär sugen egentligen. Men what's new.. 7Eleven Stureplan kommer alltid försöka kasta ut folk för att moppa golvet, trots att de har öppet dygnet runt. Och svarttaxichaufförer är eh... som de är. Inget att gnälla om egentligen.

Det jag däremot tänkte gnälla lite om är Where The Wild Things Are (som verkligen inte är Spy Bar natten till julafton för er som undrar), den där nya Spike Jonze-filmen ni vet. (Eller nä, jag vill inte gnälla alls egentligen, jag vill lovprisa! Och någonstans däremellan göra en snygg övergång). Jag tror inte den har haft premiär än i vårt kära fosterland, men låt oss säga att jag var på en speciell smygpremiär. Hursomhelst är jag lite kär. Kär i Spike Jonze som vågar göra Hollywood-indiefilm av en gammal sagobok. Och lyckas. Kär i alla de där söta monstren som gör allas vår Alf helt överflödig som fantasifoster. Kär i tanken på att se den här filmen med min special someone och kanske bli tvungen att erkänna att det där rödgråtna i ögonen inte bara är en allergisk reaktion. Kär i animatörerna som gjort det precis lagom verkligt. Kär i Karen O (Yeah Yeah Yeahs, fast här nämnd som kollaboratör med "the Kids") som gör ett galet bra soundtrack, någonstans i gränslandet mellan ren o (s)kär indiepop och barnvisa. Kär i...jag tror ni fattar, ganska kär helt enkelt.
Och eftersom det här inte är någon recensionsblaska tänker jag inte raljera vidare över dramaturgi, stiliserat foto eller ens manuskripterier; jag tänker kort och gott bara ge ett råd: Se. Den. Här. Filmen. Bra skit.

Och vet ni vad, man kan faktiskt lyssna på hela soundtracket på spotify. Är inte det något! Min favorit är Hideaway. Fast man får tycka annorlunda.

Nu väntar jag med spänning på att tomten som kör bussen så jag kommer till centralstationen dyker upp. Tills dess lyssnar jag på Journeys debutalbum.

God Jul!

Nästan som MTV

Kurt Loader var inte först på månen och vi är inte först på YouTube. Men vem minns en pionjär? Lägg följande URL någonstans i favoriterna mellan internetbanken och Gothic Sluts: http://www.youtube.com/user/gorillatuben

På vår YouTube-kanal samlar vi alla klipp vi länkar till i inläggen och eventuellt annat smått och gott. Mycket nöje!

Gorillazine sidan 3

Nej, vi har inte fullt tagit steget till en porrblogg. Det här är Katie, 24 år gammal från Liverpool och jag återkommer till henne lite senare.

Här på ön, Storbritannien, är det också juletider naturligtvis och jag lovar att det är precis lika kallt som i Stockholm (även om Orup skrev aldrig en låt om det). I juletider är det i England också en tradition att utse en "Christmas number one" på singellistan. Årets etta: Rage Against the Machines Killing in the Name.

Om ni inte hört talas om det redan så är bakgrunden till detta en Facebook-grupp startad med syftet att sätta käppar i hjulet för Englands svar på Daniel Breitholtz - Simon Cowell. De senaste fyra åren har Cowells kreationer toppat singellistan just vid denna tid och senaste vinnaren av X-Factor (motsvarigheten till Idol) Joe McElderry skulle gjort så även han om det inte varit för ett nördigt London-par, Tracy och Jon Morter, och deras Facebook-initiativ.

Men, jag ser inte poängen. Cowell och Sony sålde fortfarande nästan en halv miljon exemplar av McElderrys The Climb (en Miley Cyrus-cover tro det eller ej). Och singeln fortsätter att sälja i stora mängder även nu efter en enorm kostnadsfri reklamkampanj, den här bataljen har varit förstasidesstoff i nära två veckor nu. Till det skall tilläggas att även Rage Against the Machine faller under Sony.

På plussidan finner vi dock stor humor. I upptakten till avgörandet i söndags framförde Rage sin låt live på BBCs Radio5, och det hela avslutades med att programledaren fick tona ut när de nådde slutets "fuck you, I won't do what you tell me" och ursäkta sig till lyssnarna med förklaringen att bandet lovat att censurera sig själva.

Och i gårdagens The Sun på "page 3" hittar jag också då bilden på Katie (som inte alls ser ut att frysa). Bildtexten med rubriken "news in briefs" (bara det) säger "Katie var upprörd över att Rage Against the Machine hade vunnit slaget om Christmas No1. Hon säger 'Jag tycker inte att en sång med titeln Killing in the Name är särskilt festlig. Julens listetta skall värma inombords, inte var fylld med fula ord.'"

Jag håller med, min juletta är Alf Robertsons Mitt land, tack Norddan.

Alf Robertson R.I.P.

När jobbet går skit, studierna åt helvete och när man måste låna pengar till julklappar. När roten till allt ont (läs kvinnor) gör så man tvingas supa sig halvt fördärvad. Och det ändå inte hjälper. Alls. När man genomlider hela 2012 (filmen) och konstaterar att istället för att göra en skitdyr skitfilm om jordens undergång så kunde man använt budgeten till att rädda världen från fattigdom. När man blivit så gammal att de inte ens ber en att legitimera sig på Systembolaget längre. När det inte finns några tvättider dagarna innan jul. När det heller inte finns några tågbiljetter för en verklig summa pengar dagarna innan jul. När man kommer hem extremt trött 04:30 en måndagsmorgon och upptäcker att nyckeln till porten slutat fungera (och i samma veva även mobiltelefonen) och man tvingas åka buss i tre timmar genom hela stan för att inte frysa ihjäl i massa minusgrader. När chauffören för samma buss - utan att meddela - byter linjenummer och beger sig så långt utanför stan att man måste byta buss tre gånger för att komma hem igen. Endast för att upptäcka att dörren fortfarande är låst och man vackert får vänta ytterligare en halvtimme i -10°.
Då kan man hålla sig för skratt.
Då kan man fanimej i helvete hålla sig för skratt.

Men. Det är vid sådana tillfällen man måste tänka att det alltid kunde vara värre. Man kan till exempel trilla av pinn. Som countrylegenden Alf Robertson gjorde förra året. Blott 67 år gammal. Efter ett hårt liv kantat av flera hjärtinfarkter och strokes så gick det till slut inte längre. Göteborgs finest gick ur tiden på julafton för snart precis ett år sedan. Men vilken låtskatt han lämnade efter sig. Låtar fyllda av arbetarrealism. Om Gud, sprit och kvinnor och allt däremellan. Alltid levererat på ett brutalt ärligt, helt oefterhärmligt sätt. Det går inte att komma ifrån att, oavsett om man skrattar åt, eller gråter med, så var Alf väldigt lätt att älska.

Den här låtskatten jag nämnde kräver ju såklart en skattkarta. Den finner ni här.

Vill ni hellre ha julmusik än västkust-country till julstöket så får ni vackert söka er någon annanstans. Till Sonic Magazine exempelvis. Eller så spelar ni bara Phil Spectors julskiva på repeat. För det blir liksom inte mer jul än så.

Nu går jag i ide. Väck mig 21/12/12, strax innan 11.

She thinks of England

PS. På tal om Frusciante och lämnandet av RHCP. Här har vi en grabb som lämnat sitt band The Verve minst tre gånger. Det här är en sprillans ny video från Richard Ashcroft med låten England från The Journeys (en kort film om traficking) soundtrack

Let's Shake Hands with John Frusciante

Antingen har det ploppat upp ganska många irrelevanta musiknyheter under veckan eller så är det jag som varit ovanligt lat och ouppmärksam. Men here goes det lilla viktiga jag snappat upp i alla fall.

Tidigare i år hade The White Stripes dokumentär Under Great White Northern Lights premiär på Torontos filmfestival och nu har tillhörande DVD-box fått releasedatumet 16 mars, samtidigt som myspace-klippet ovan visar en helt ny live-video för låten Let's Shake Hands. Trailern till dokumentären kan ni se här. Kort, hårt och säckpipor - fuck yeah!

Sedan har vi ju en annan essentiellt viktig grej. John Frusciante har "ändrats" och lämnar därför Red Hot Chili Peppers. Förvisso säger han att han lämnade redan ifjol, men det är i alla fall officiellt en nyhet. Och jag känner spontant så här - fan vad spännande! Verkligen på tiden. Här, lyssna.

Några få övriga nyheter i korthet: BRMC kommer att släppa nytt album i mars. Public Enemy sägs också jobba på nytt men letar febrilt investerare - bland sina fans. Robyn har gjort sin första remix någonsin under namnet Rakamonie på El Perro Del Mars hit Change of Heart, och den kan du grabba tag i här.

Nicke nyfiken i en strut

Vårt race att komma ikapp med de tidiga spellistornas youtubebonusar fortsätter. Turen har kommit till den allra första spellistan vi gjorde på Gorillazine för snart tre månader sedan. Den var ju, som ni kanske minns dedikerad till Nicke Andersson och hans val av covers i olika konstellationer och gosse, det finns en hel del att välja på. Men det här är nog ta mig tusan det absolut bästa. I Hellacopters-version (b-sida på 7"singeln "Hey") mycket snabbare, men aldrig lika tuff som originalet. Och absolut aldrig lika tuff som i den här liveversionen. En snabb titt på maraccas-mannen (som påminner extremt mycket om Jeff Lynne) och ni vet att det är sant.

För övrigt så låter Nickes nya projekt Imperial State Electric riktigt bra. Lite som Cheap Trick möter Paul Stanley solo.

Nästan en hel vecka i havet

Jag frångår min egen sanning en smula i och med det här liveklippet från 2003. Jag berättade ju i mitt förra inlägg att postrocken typ dog ut vid sekelskiftet och det var en sanning med modifikation. Postrocken dog inte mer än att termen till slut blev så urvattnad att den blev direkt oanvändbar. Explosions In The Sky är dock (trots att de inte ens var påtänkta när genren frodades som bäst) ett sånt där band som inte kan benämnas annat än som ett band som verkligen rockar post. Episkt, bombastiskt och svårmodigt är i alla fall i min bok klara värdeord för vad som brukar stämplas för postrock.

Ett intressant fakta om Explosions In The Sky är att deras album "Those Who Tell the Truth Shall Die, Those Who Tell the Truth Shall Live Forever" släpptes precis dagarna innan 11 september-attentaten och hade ett omslag prytt av ett flygplan med texten "This plane will crash tomorrow.". Tillsammans med bandnamnet och martyrvibben i titeln blir det väl kusligt.

Men, jag ska inte "terrorisera" er vidare med det där p-ordet (eller något annat ord heller för den delen). Den här katten signar ut. Godnatt.

Tänd eld på dig själv

En liten kort nyhet till. Svenska bandet Symfoniorkestern vill att vi ska ladda ner deras EP Tänd eld på dig själv, helt gratis. Tänk lite Slagsmålsklubben uppbackad av just en liten symfoniorkester, och så drar du ner tempot som bara den. EP:n har du här

Nygammalt

Ja, det blir gammalt men ändå nytt igen. Elliot Smith är ju tyvärr inte med oss längre, men lever i allra högsta grad kvar genom sin musik, och nu ska hans tidiga alster Elliot Smith (självbetitlat alltså) och Either/Or genomgå remastering och släppas på nytt den 6 april. I samband med denna nyhet bjuds vi nu på ett tidigare osläppt spår kallat Cecilia/Amanda, som spelades in 1997. Det ska tydligen vara en omskrivning av Stranger than Fictions (Smiths jättegamla band) Time is Ours Now, men det spelar väl egentligen mindre roll. Huvudsaken är att man blir så där musikdeppig som konstigt nog kan vara skönt ibland

Elliot Smith - Cecilia/Amanda

Som ett brev på posten

Okej, jag antar att det är helt irrelevant, men varje gång jag hör uttrycket "postrock" börjar jag omedelbart nynna på ledmotivet till Postman Pat. Det är väl inte så konstigt egentligen, eftersom själva ordet post går igen i båda. Men förutom att min hjärna skapar nervbanor som knyter dem samman, har de inget med varann att göra. Postrock (som veckans spellista tematiserar kring) är blott en samlingsterm för 90-talets experimentella rockscen. Ingen brevbärarmusik alltså.

Egentligen är det väldigt konstig genre-matematik. Att stoppa allting som är lite svårtillgängligt under en tidsperiod (c:a 1994-2000) i samma fack och kalla det för efter-rock. Men det låter bra att säga. Postrock. För att ändå försöka skönja en röd tråd i vad som utgör genren, kan man väl säga att det ofta är krautigt instrumentalt och ofta tämligen melankoliskt och ödesmättat. Men istället för att beskriva vidare hur jag tycker det låter kan ni ju lyssna här själva.

Till sist. Eftersom snön har fallit hela dagen här i Stockholm känner jag mig lite extra vinterhärlig och därtill lite poetisk, så jag avrundar med en dikt. Varsågoda:

Snön ligger vit på taken, men det gör detsamma
Jag måste bara ut och kasta snöboll på en lattemamma

P.S Bilden ovan är ett julkort som jag har lånat från Ubbes Hemsida. Underbart tokigt initiativ. D.S

Djungelfeber

Humöret har väl inte varit på topp senaste veckan. Det har varit mycket lo-fi, sjukdom och depp på Gorillan. Jag avrundar veckan med berättelser om folkmord och etnisk rensning. Nya tag nästa vecka?

För någon vecka sen, efter en lång kväll med för mycket kött och inte tillräckligt många caipirinhas, snubblade jag på nätet över en trailer för filmen Don't Think I've Forgotten (Cambodia's Lost Rock and Roll). Eller om jag först snubblade över filmen om Los Angeles-bandet Dengue Fevers turné i Kambodja (Sleepwalking Through the Mekong). Efter allt kött var det lite suddigt, jag snubblade lite varstans. Vad som däremot var glasklart var att jag snubblat och ramlat i något alldeles underbart och jag "ramlade kär i nån som inte ens vet vem jag är".

Vet inte om det var caipirinhas och Brasilien som fick mig att tänka på Håkan men han har naturligtvis inget med det här är att göra. Det här inlägget handlar naturligtvis om Kambodja och den stundtals geniala, progressiva pop- och rockmusiken som spelades där under sent 60- och tidigt 70-tal.

Kambodja har historiskt sett många likheter med sin granne i söder, Vietnam. Men på 60-talet då Vietnam som alla vet låg i krig med USA influerades en stor grupp Kambodjanska musiker av amerikanarna på ett helt annat sätt. Bland annat genom att lyssna på militära radiosändningar tog de till sig musiken som kom att forma popmusik i västvärlden för många år framöver och gjorde den till sin egen. Och sättet de gjorde det på är helt fenomenalt.

Artister som Ros Sereysothea och Kambodjas Elvis, Sinn Sisamouth (båda på bilden ovan), blandade västerländsk popmusik och traditionell kambodjansk musik med en otrolig självklarhet.

Bloggen The Horse Drawn Zeppelin beskriver scenen så här:

"Det finns ingen tvekan om att musikerna på [samlingsskivan] Cambodian Rocks inte bara lyssnade på västerländsk rock och R&B utan även bemästrade genrerna. Det finns en lång tradition inom Kambodjansk populärmusik att som sångare retas med publiken och den lekfullheten är uppenbar på Cambodian Rocks. Det finns även en väldigt tydlig självmedvetenhet i sångerna och texterna som med glimten i ögat går igen i många moderna japanska band."

The Horse Drawn Zeppelin har även lagt ut en samling med Kambodjansk pop och garagerock för gratis nedladdning. Samlingsskivan som nämns i citatet finns även den att ladda ned gratis.

Att hitta den här musiken på skiva är annars ganska svårt och det beror naturligtvis på att artisterna med stor säkerhet alla dog under mitten av 70-talet. Alla som hängde med på historielektionerna eller för all del bara sett filmen Killing Fields vet också varför. De kambodjaner som inte avrättades mer eller mindre omdelbart av Pol Pots röda khmerer dog ofta till en följd av hans sociala ingenjörskonst.

Hursomhelst, det känns som vi bara skrapat lite på ytan hittills. Jag kommer med största säkerhet återkomma till de här artisterna med flera vid ett senare tillfälle. Tills dess, lyssna på musiken och gräv vidare själv (tipsa oss gärna om eventuella guldkorn du snubblar över). Filmen Don't Think I've Forgotten klipps just nu i New York och Dengue Fevers DVD och CD/LP finns att köpa på deras hemsida.

Veckans näst viktigaste musiknyhet

Brittiska The Guardian publicerade i veckan nyheten att regissören Steve McQueen (nej, inte den Steve McQueen naturligtvis) kommer att regissera en dramatiserad skildring av Fela Kutis liv. Filmen kommer till viss del baseras på Michael Veals bok på samma ämne, Fela: The Life and Times of an African Musical Icon.

Så länge Will Smith inte spelar huvudrollen tror jag det här blir toppen.

Veckans viktigaste musiknyheter

"Vafalls, det där är ju inte YouTube!" tänker gubbarna nu och sätter sin Zoegas i vrångstrupen. Nej, jag tänkte vi skulle pröva lite nytt. Vimeo känns fräscht och högkvalitativt. Precis som låten vi hör, där Feist gör en cover på Skip Spence 40 år gamla låt Weighted Down för Becks skojiga projekt Record Club. Så gammalt, men ändå så nytt. Sånt gillar vi!

Om vi fortsätter på temat "gammalt blir nytt" så kan jag även meddela att Kasabian tänker göra en platta som låter som Dark Side of the Moon. Vad tror ni om det? Hiss eller diss, flipp eller flopp, bra eller anus och så vidare?

För övrigt i korthet: jag gillar faktiskt Joel Alme i allmänhet och hans nya singel You Will Only Get It Once i synnerhet. Jag gillar också Massive Attacks nya konstporr-video. Jag längtar efter 2010 för då släpps ny skiva från The Avalanches men även från väldigt många andra bra artister/band såsom Hot Chip, Yeasayer, MGMT, LCD Soundsystem, Spoon, Vampire Weekend och The National för att nämna några. Och så Massive Attack förstås. Fast mest längtar jag nog efter The Avalanches. Lyssna och/eller ladda ner den 23 minuter långa teasern Brains så förstår ni säkert varför.

Det går inte så bra nu

Idag ska, enligt nya schemat, vara min dag för reflektion. Eller för att skriva något roligt, spännande eller bara någonting med en gnutta substans. Till exempel skulle jag kunna berätta en crazy historia om hur jag knäckte en anrik Gearfest-klenod i tre delar förra veckan. Eller mina funderingar över om alternativmusiken flyttat in i tv-soffan och blivit folklig. Eller bara räkna ner inför Idolfinalen ikväll. Kanske sätta lite plus och minus på de två finalisterna, som en kvällstidningsjournalist skulle ha gjort.

Men det kommer jag inte göra. Inte idag. På grund av saker som jag heller inte tänker skriva om har jag tappat lusten. Kanske kommer den tillbaka, kanske inte, men just nu vill jag bara lyssna på Jason Molina och hålla käft.

P.S. Om någon vill fylla mig med lust på flaska går det utmärkt att knacka mig på axeln när Those Dancing Days spelar på Debaser Medis ikväll (gratis inträde innan 22:00). D.S

Död åt alla

Följer upp Norddans dödslista med en "video" från sjuksängen där jag ligger dödsförkyld. Så fruktansvärt passande. Istället för att söka sympati önskar jag er i det här fallet samma, eller ett marginellt värre, öde.

Citationstecknen runt video indikerar i det här fallet att ni inte får se några rörliga bilder utan ett statiskt skivomslag. Men så är livet efter döden tror jag - statiskt och svart med dödskallar.

Dance with the Chorizo

Jag ska vara ärlig och säga att jag inte vet särskilt mycket om Kid606, mer än att jag lyssnat lite sporadiskt efter att ha norpat albumet Kill Sound Before Sound Kills You från Ace hårddisk för hundra år sedan. Men hur som helst, jag älskar väldigt ofta electro och Kid606 har i dagarna släppt en ny EP med det fräna namnet Dance with the Chorizo. På den blandas denna ofta älskade electro med bland annat dubstep, minimal techno och ska, vilket ofrivilligt för oss tillbaka till genrer. Men jag ska inte tjata mer om det. Jag tycker istället att ni ska gå in här och provlyssna på EP:n. Korvfest!

PS. Ace tycker att Kid606 är punkrock

Harlem

Oj, vilken underbar punklista från Norddan! Här kommer lite liknande och sprillans nya grejer. Det är trash-trion Harlem från Austin i Texas som via Matador Records låter meddela att de ska släppa ett album som heter Hippies i april. När exakt det seglar över Atlanten till oss vet jag inte, men skivan kommer säkert att finnas på Spotify då någon gång i alla fall. Så 6 april kan ni ju hålla utkik. Bjuder på mp3:a gör man också, som passande nog även den vidrör ämnet döden. Ännu ett långfinger till gubbgenerationen (och Norddan Fox då) från oss unga som fucking förkunnar att punken i allra högsta grad lever.

Om det här nu verkligen är punk. Eller garage eller indie eller alternative eller lo-fi eller ens trash, som bandets Myspace faktiskt säger. Jag blir inte klok på genrer överhuvudtaget. Överlåter det till gubbarna

Harlem - Friendly Ghost

Djävulens orkester tar aldrig semester

I sedvanlig ordning är måndag spellistedag här på Gorillan. Eller ok, det kanske inte varit så speciellt ofta tidigare, men det har åtminstone alltid varit tanken. Och från och med nu kommer det vara så också. Vi har nämligen (efter tunga överläggningar på redaktionen) kommit fram till att att punken är död och att vi därför måste börja sålla oss i ledet med scheman och rutiner o allt vad det heter. No more mäsk i parken och leva för dagen och istället fram med dresskod och ambitioner.. Nä nu ljög jag, punken är såklart inte död, men det kan nog ändå vara en bra sak att införa. Inte minst för er läsare. Hädanefter slipper vi ju alla den hysteri och förtvivlan en försenad spellista kan medföra. Så, spellista = måndag. Glasklart?

Musiken den här veckan är en direkt reaktion mot senaste veckors spellistor. Ett tonårigt fuck you-finger till den vuxna generationen om man så vill. Och eftersom jag själv har stått för både gubbandet och nu det här, så pekar jag väl egentligen bara finger åt mig själv. Men det må så vara. Nu blir det i alla fall ungdomligt skrän på hög nivå! En lista späckad med Lo-fi, garagepunk och allmänt stökiga tongångar finns för lyssning precis här.

Och just ja, för att göra det lite mer spännande kretsar den kring döden och efterlivet. En enkel biljett till helvetet närmare bestämt.

Alle man ombord!

Köttsår

Det här är en försmak om vad som komma skall nästa söndag när efterverkningarna av brasilianska julbord och infekterade köttsår avtagit. Håll till godo.

Veckans musiknyheter

Då har det blivit lördag och dags för mig att sammanfatta veckans musiknyheter. Jag är lite sen, det medges, men klockan visar i skrivande stund 23:56 och lördagar fortsätter väl åtminstone till klockan två, eller vad säger ni party people?

Detta är ju en ny företeelse på Gorillazine så om någon någonstans har några synpunkter på hur jag ska lägga upp det hela, kommentera mera! Jag tänkte i alla fall rabbla upp musiknyheter i min personliga viktighetsordning. Vi börjar med videon som visar Dust Bunnies cover på Bobby Darins låt "Dream Lover". I den har man samplat Jesus and Mary Chain, The Paris Sisters och Kenneth Anger, och det ska vara någon slags hyllning till den sistnämnde. Mer än så vet jag egentligen inte, men riktigt gött är det ju hur som helst.

Next in line finner vi indiepop! Här i form av svenskarna Shout Out Louds, som i dagarna släppte ny video och mp3 till låten "Walls". Gå in på deras hemsida och kolla det ut! Mp3:an är gratis.

På tredje plats i mitt nyhetsflöde har vi julen. Det är tydligen redan dags för artister att börja släppa jullåtar och till min stora förvåning så gillar jag det jag hittills hört (julkrafs är annars inte min grej. Verkligen inte alls). The Killers har släppt en video (med Luke Perry av alla människor i spetsen) som är hälften jullåt och hälften välgörenhetslåt för aidsforskning, Microfilm släppte en jullåt från ifjol på nytt och bjuder på den här, och sist men inte minst så har Sofia Talvik gjort en riktigt hyfsad snö-låt med en massa musiklärare som också den kan laddas ner gratis (här). Bra julsaker över lag lite överallt, men då har jag ännu inte hört Lady Gagas bidrag "Christmas Tree".

Det sista jag tänkte göra är att bjuda på en remix av Strange Maps på The Bear Quartets härliga låt "Carry Your Weight". Bara så där, ni har den här

Ett hundans liv

Diamond Dogs - med sångaren Sulo i spetsen - har spelat gubbrock rätt så länge nu. I typ 20 år till och med. Så Sveriges eget Black Crowes torde kunna det där med powerriff och happy-go-lucky-attityd vid det här laget. Och just därför är de också veckans Youtubebonus till spellistan. Vidare motivering känns ganska överflödig.

P.S Eftersom det inte framgår på Youtube så kan jag berätta att låten som spelas heter "Every Little Crack" och finns med på albumet "Too Much Is Always Better Than Not Enough" från 2002 D.S

P.P.S Och vill man se dem live så ska man bege sig till Göta Källare i Stockholm 16:e december D.S

Svensk Boogierock

Såhär i dagarna runt Karl XII:s dödsdag (30:e november) vill man ju gärna visa sin uppskattning för vårt kära fädernesland lite extra. Men det där med att klippa håret väldigt kort och åka till Lund för att göra scouthälsningar i lemmeltåg känns inte alls så genomtänkt, så vi tänkte göra det på ett lite trevligare sätt. Närmare bestämt med en helsvensk spellista. Eller ännu närmare bestämt: en helsvensk boogierocklista!

Ja, eftersom det var så roligt förra veckan att få välja och vraka och fullkomligt vältra sig i ölmagad Chuck Berry-rock gjorde vi helt sonika en fortsättning på temat. Dock visade sig del II i serien - som lika gärna skulle kunna kallas "Musik som farsan också lär gilla" - vara väldigt mycket svårare att få till. Utan att gå in på detaljer kan vi bara konstatera att Spotify inte är komplett. Men skam den som ger sig! En lista blev det till slut, om än en ganska brokig sådan.

För att mota genre-puritaner i grind så är jag snabb med att berätta att få artister i listan egentligen fyller kvoten för vad man skulle kalla boogierock-utövare. Likväl har samtliga i listan någon gång valt att den vägen vandra, så det är vad vi tagit fasta på i den här playlisten.

v. 49 - Svensk Boogierock

Supersaxig uppföljning

Mer YouTube och denna gång i anknytning till saxlistan. Ni minns väl? Spotify-listan vi publicerade någon gång i oktober på temat saxofon, världens kanske coolaste instrument efter elgitarren.

Världens kanske coolaste kille, Fela Kuti, uppträder i det här klippet på Luna Nite Club 1971. Hands up alla som tror han fick ligga efter spelningen! Om Fela som tragiskt nog dog som en följd av AIDS 1997 finns det mycket att säga (bland annat att hans begravning följdes, på plats, av över en miljon människor). Men vi låter tillsvidare musiken tala för sig själv.

Den här videon hittade jag via bloggen With Comb & Razor som, dessvärre, uppdateras än mer sparsamt än vår men bjuder på en hel del fantastiska tips i anknytning till Nigeriansk musik.

Shopping Bög

Jag tänkte försöka härleda det här till gaylistan och tänkte väl lite i banorna att alla bögar gillar ju shopping. Det är ju å andra sidan ganska fördomsfullt (och kanske fel). Sen så tänkte jag att man helt enkelt döper om låten till Shopping Bög men det blir ju helt vansinnigt fel. Räddar mig med att en The Penetrators-sökning på Google ger en del relevanta träffar...