Spyan är inte vilt på dopparedagen

Okej, eftersom mina medarbetare verkar ha fullt upp med att baka pepparkakor och vara sådär härligt jävla juliga, och därmed försakar sitt ooh så viktiga åtagande här på Gorillazine så blir väl jag tvungen att fylla tomrummet. Men när man kommer hem 06:00 på julaftonsmorgon (efter en fulkväll på Carmen som tog sig till Kvarnen som tog sig vidare till en singeldansfest på Spyan, för att avslutas med en grisigt bitter franchiser på Sleven Stureplan och en rysk taxichaffis som envisades med att spela T.A.T.U på högsta volym) är man sådär sugen egentligen. Men what's new.. 7Eleven Stureplan kommer alltid försöka kasta ut folk för att moppa golvet, trots att de har öppet dygnet runt. Och svarttaxichaufförer är eh... som de är. Inget att gnälla om egentligen.

Det jag däremot tänkte gnälla lite om är Where The Wild Things Are (som verkligen inte är Spy Bar natten till julafton för er som undrar), den där nya Spike Jonze-filmen ni vet. (Eller nä, jag vill inte gnälla alls egentligen, jag vill lovprisa! Och någonstans däremellan göra en snygg övergång). Jag tror inte den har haft premiär än i vårt kära fosterland, men låt oss säga att jag var på en speciell smygpremiär. Hursomhelst är jag lite kär. Kär i Spike Jonze som vågar göra Hollywood-indiefilm av en gammal sagobok. Och lyckas. Kär i alla de där söta monstren som gör allas vår Alf helt överflödig som fantasifoster. Kär i tanken på att se den här filmen med min special someone och kanske bli tvungen att erkänna att det där rödgråtna i ögonen inte bara är en allergisk reaktion. Kär i animatörerna som gjort det precis lagom verkligt. Kär i Karen O (Yeah Yeah Yeahs, fast här nämnd som kollaboratör med "the Kids") som gör ett galet bra soundtrack, någonstans i gränslandet mellan ren o (s)kär indiepop och barnvisa. Kär i...jag tror ni fattar, ganska kär helt enkelt.
Och eftersom det här inte är någon recensionsblaska tänker jag inte raljera vidare över dramaturgi, stiliserat foto eller ens manuskripterier; jag tänker kort och gott bara ge ett råd: Se. Den. Här. Filmen. Bra skit.

Och vet ni vad, man kan faktiskt lyssna på hela soundtracket på spotify. Är inte det något! Min favorit är Hideaway. Fast man får tycka annorlunda.

Nu väntar jag med spänning på att tomten som kör bussen så jag kommer till centralstationen dyker upp. Tills dess lyssnar jag på Journeys debutalbum.

God Jul!