Jag tror jag baxnar, trillar av stolen och kanske är det även så att löken börjat blomma. För er som missat det har Kiss i dagarna släppt ny platta och - hör och häpna, den är inte usel! Inte heller dålig utan faktiskt till och med lite bra! För mig, som väldigt tydligt har för vana att belysa (på bästa näsan-i-vädret-manér) att Kiss faktiskt bara var bra fram till Dynastyplattan 1979 kommer Sonic Boom som ett slag på fingrarna.
Att Paul "The Starchild" Stanley och Gene "The Demon" Simmons vid 57 respektive 60 års ålder lyckas göra något så vitalt och rått som Sonic Boom kan bara sammanfattas som smått sanslöst. Uppenbarligen har inhopparna Tommie Thayer och Eric Singer haft god inverkan på de bägge råkapitalisterna för såhär bra har det inte låtit på säkert 30 år. Och inhopparna själva gör bra ifrån sig med både sång och låtskrivande. Faktum är att Thayer, i egenskap av Ace Frehleys efterträdare, låter mer Ace i sitt gitarrspel än han själv någonsin gjort med sin komet. Att de sedan blivit påtvingade Frehleys och Criss smink är väl sådär halvsmart ur fan-synpunkt, men frågar man demonen finns det säkert någon lukrativ förklaring till det också.
Okej, vi samlar oss lite nu. Sååå bra som jag kanske låtit påskina ovan är inte Sonic Boom. Det är ingen Rock and Roll Over, ej heller någon Destroyer och den kommer knappast peta ner MGMT eller Lykke Li från Nöjesguidens '2000-talets viktigaste skivor' men den är helt okej. Och helt okej är en väldigt okej comeback för ett band som snickrade sin egen kista med Psycho Circus för drygt tio år sedan.
Sonic Boom går att höra på, för att citera Ken Ring, "den grymmaste tjänsten just nu i hela fucking världen" - Spotify. Och bästa låten är den här.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar