"My Miss eh... My vafan..."

Lite segt så här års. Återanvänder en liten del av en intervju som publicerades i ursprungliga Gorillazine under detta decenniums början.

Precis som vi började för ett par månader sedan med att rota i Hellacopters-Nickes val av covers avslutar vi även året med Hellacopters-anknytning. Känns kanske inte helt aktuellt men om sanningen ska fram så skulle knappast Gorillazine funnits utan the Hellacopters. De var inte världens bästa band, de var inte Sveriges bästa band men Nicke var min rockmagister. Under sent nittiotal, tidigt tjugohundratal gav han en distanskurs i rock och undervisningsmaterialet bestod av 7"-vinyler i larviga färger.

Det här är ett utdrag ur en intervju med Världens Mest Sympatiske Trummis - Robban:

- Lång, långsam låt. Den heter Payin' the Dues. Fast den är aldrig inspelad. Det började med att vi skulle ha ett fyllerep och så skulle vi köra, jag tror det var Gotta Get Some Action (Now) eller nånting, i jättelångsamt tempo bara. Bara 1/3 av tempot och sen blev det den låten. Det blev som ett jam.

Första spelningen med Boba då skulle vi spela på Prinsen i Stockholm, där dom hade nått 100-årsjubileum. Och vi skulle få skitmycket pengar och allting, då tänkte vi, fan va grymt då spelar vi bara en låt i en halvtimme och ser vad som händer. Eller vi spelade You are Nothing också, och sen var det bara den i 25 minuter ungefär. Det lät ju antagligen förjävligt för det var ju ingen struktur alls på den. Sen tyckte vi det var vissa delar som var bra av den så vi fortsatte spela den. Då kom vi på att, fan vore de inte rätt grymt om vi spelar den här låten live skitmycket och sen spelar vi aldrig in den nånsin.

Den finns bara på livetejper och bootlegs. Vi skulle släppa en live-10". Omslag och allt sånt var klart. Den var ju mastrad i Polar och allting, hela skiten. Inspelad med två mickar i taket, det låter som en bootleg. Det var -97 nångång tror jag. Och då tänkte vi att den skulle vara med där, som det enda stället den finns på. Men den här skivbolagskillen hörde aldrig av sig, det var ett litet franskt label. Han betalade för rubb o stubb och han har allting. Han sitter väl på det själv antar jag. Han hade ju fått förhandsordrar på 3-4000 och han släppte den aldrig. Där var den med i alla fall, det var 5 låtar på den här tiotummaren och så skulle det komma på CD också. Back in the USA-omslaget, MC5. Fast en bild på oss, där Dregen står med kuken framme på omslaget [rågarv]. Vi står halvnakna hela bunten och vi är svettiga och de ryker om oss, en sån bild som MC5-omslaget, fast Dregen står och drar i kuken, det är rätt grymt!

Vi får väl se om den kommer nångång. My Miss eh... My vafan, My Mephistophelean Creed... med Payin’ the Dues inom parentes.